IRRATIONALISM ir1atʃω1nalis4m l. 010—, r. (l. m.); best. -en.
1) (knappast br.) förnuftsvidrighet, brist på förnuft l. förstånd. Gynther ConvHlex. (1846). NF (1883).
2) filos. benämning på den metafysiska åskådning som anser värklighetens grund vara en blind, oförnuftig ”alogisk” makt. Närmast växte irrationalismens stämning efter den idealistiska trons fall till allt större makt. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 14 (1915). Ahlberg (1925).
