IRRATIONELL ir1atʃωnäl4 l. 01—, ngn gg -ä4l, adj. -are (i bet. 2). adv. -T.
Ordformer
(-el 1845—1904. -ell 1820 osv. -äl 1745)
Etymologi
[jfr t. irrationell, eng. irrational, fr. irrationel, av lat. irrationalis (se IRRATIONAL)]
1) i sht filos. som icke stöder sig på l. kan förklaras med l. bevisas ur förnuftsgrunder; som icke är (restlöst) fattbar för tanken; äv.: som icke överensstämmer med vanlig mänsklig logik; förnuftsvidrig, ologisk. (Det) enskilda och individuella är i den christliga uppenbarelsen .. så vida irrationellt, att det aldrig låter sig helt och hållet ur förnuftsgrunder bevisas och i begrepp förklaras. Geijer I. 5: 296(1820). Borelius Metaf. 260(1891). De irrationella faktorer, som skapa och styra stora folkrörelser. Hagberg VärldB 192(1927). Det blir lätt någonting irrationellt .. över välmeningen om man inte kan spåra ett förnuftigt motiv. Bergman LBrenn. 183(1928). — särsk. (föga br.) metr. i uttr. irrationell längd, i fråga om antik versbildning, om det förhållande att lång stavelse förekommer i svag taktdel av en vers. Risberg Aisch. XII(1890).
3) [anv. beror ytterst på felaktig övers. av gr. ἄλογος, omöjlig att uttrycka] mat. om tal o. d.: icke rationell, som icke kan fullt exakt uttryckas med rationella tal, utan endast kan approximativt betecknas med hjälp av en oändlig serie dylika tal. Irrationellt tal. Irrationell funktion, formel. Cubique roten ur bb eller ur 5 äro .. irrationäla. Palmquist Alg. 1: 14(1745). ASScF 4: 42(1853). Hedström o. Rendahl Alg. 126(1915).
