IRREAL ir1ea4l, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. irreal, fr. irréel; av nylat. irrealis, ovärklig, av lat. in- (se IN-, pref.2) o. realis (se REELL)]
(i sht i fackspr., föga br.; se dock slutet) ovärklig; värklighetsfrämmande. (Hölderlins) stiliseradt irreala ode- och hymnpoesi. 2NF 12: 259 (1909). Jeanson (o. Rabe) 2: 250 (1931). — särsk. (fullt br.) språkv. i uttr. det irreala fallet, om konditionalsats innehållande ett antagande som strider l. tänkes strida mot värkligheten; särsk. i fråga om den latinska o. grekiska grammatiken. Törnebladh o. Lindroth 201 (1881). (Latinets konditionalsats företer) trenne typer: det reala, det potentiala och det irreala fallet. Mattsson Konj. 211 (1933).
