IRRESONABEL ir1esωna4bel l. -so- l. -så-, l. 01—, adj. -ble, -bla. adv. -T.
Ordformer
(-raison(n)- 1678—1904. -reson- 1706—1911)
Etymologi
[av fr. irraisonnable, av in- (se IN-, pref.2) o. raisonnable (se RESONABEL)]
(numera knappast br.) oresonlig; som icke tar reson. Rijkz-Ammiralen mente irraisonabelt vara, dhet H. F. N:de icke motte fölgja H:s F. N:de Fröken in på salen. RP 3: 25(1633). Att min broor är irresonable förundrar mig intett. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 105(1706). LoW(1911).
