SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IRRIGATÖR ir1igatö4r l. 01—, l. 4r, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[av fr. irrigateur (se IRRIGATOR)]
1) (i fackspr.) spruta för bevattning av trädgårdar o. d. NF 7: 802 (1883). 2NF 12: 877 (1909).
2) (†) med. = IRRIGATOR. Tholander Ordl. (c. 1875). VaruförtTulltaxa 1: 467 (1912).
Spoiler title
Spoiler content