SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IRRING, sbst.1, r. l. f.; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. irring, mnt. erringe, t. irrung; vbalsbst. till IRRA, v.1]
(†) tvist, stridighet, misshällighet. G1R 21: 120 (1550). Then twist och irring som war them emillen vm en summe p[en]n[inge]r. SthmTb. 30/1 1576. VDAkt. 1690, nr 386. Eberhardt AllmH 4: 230 (1781).
Spoiler title
Spoiler content