SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IRRITATION ir1itatʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (i bet. 2) -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. irritation; av lat. irritatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till irritare (se IRRITERA)]
vbalsbst. till IRRITERA.
1) motsv. IRRITERA 2; särsk.: uppretad l. upphetsad l. nervöst orolig sinnesstämning. Andersson (1845). Bolin Statsl. 1: 191 (1869). En evig irritation gentemot hela livet. Koch Estaunié MännV 195 (1925). Regeringens minoritetsställning har skapat irritation i alla politiska läger. SvTidskr. 1931, s. 368. En uppriktig önskan att utan onödig irritation nå samförstånd (vid förhandlingarna). DN(A) 1932, nr 331, s. 2.
2) i sht fysiol. motsv. IRRITERA 3: handling(en) att påvärka organism, vävnad, cell o. d., så att den bringas att reagera, retning; särsk. om stark (onormal) retning, som framkallar obehagliga effekter l. sjukdomssymtom; äv. konkretare: förnimmelse av retning o. d. Westerdahl Häls. 96 (1764). De allra flesta .. kroppens och dess delars rörelser hafva .. till orsak ett inflytande — ”retning” (irritation). Lovén Huxley 148 (1871). Sveda och irritation i huden. SvD(B) 1927, nr 183, s. 12. — jfr SPINAL-IRRITATION.
Ssg: IRRITATIONS-MOMENT. till 1: ngt som förorsakar irritation, irriterande moment. I lugna tider var också programmet (vid valmötena) fritt från irritationsmoment. HågkLivsintr. 6: 135 (1925). AB(A) 1930, nr 41, s. 1.
Spoiler title
Spoiler content