IRRITAMENT ir1itamän4t l. 01—, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. irritament; av lat. irritamentum, retmedel, till irritare (se IRRITERA)]
i sht fysiol. o. psykol. ngt som utövar en retande l. äggande invärkan på l. framkallar ngn reaktion hos (del av) organism, vävnad, cell l. dyl., retmedel; jfr IRRITERA 3. Inre irritament, retmedel som härrör från organismen själv. Yttre irritament, retmedel som härrör från yttervärlden. Palmchron SundhSp. 407 (1642). Schéele Själsl. 122 (1894). Kroniskt verkande irritamenter av mekanisk, kemisk, termisk och bakteriell art. LbKir. 1: 622 (1920; i fråga om uppkomsten av svulster).
