IRRITERA ir1ite4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr IRRITATION.
Ordformer
(iri- c. 1800. irri- 1655 osv.)
Etymologi
[jfr t. irritieren, fr. irriter, ävensom eng. irritate; av lat. irritare, reta, uppreta, sannolikt av in- (se IN-, pref.1) o. ett verb besläktat med RETA.— Jfr IRRITABEL,IRRITAMENT]
1) (†) ägga (ngn), uppägga. När du (under fäktningen) hafwer att giöra med en Cholerisk (motståndare) .., måtte man än mer irritera och till stöten reta, gifwandes honom bedrägeliga blotten eller falska tempo. Porath Pal. 1: F 2 b(1693). Scherping Cober 2: 306(1737). Dalin(1852).
2) göra (ngn) uppretad l. förargad, reta, förarga; göra (ngn) nervöst orolig, oroa, enervera; i p. pf. äv. i adjektivisk anv.: förargad, uppretad, nervöst orolig, ”nervös”, enerverad; äv. om handling, yttrande, tonfall o. d.: som beror på l. vittnar om dylik sinnesstämning. Hans beteende irriterade mig. Svara i irriterad ton. Irriterad stämning. Ett irriterande moment. Maskinens irriterande buller. (Sådant) som .. exacerberar och irriterar. RARP V. 2: 213(1655). HSH 9: 137(c. 1800). Den ledande roll, som de båda anglosaxiska makterna spelat vid dessa storpolitiska diskussioner .. har .. irriterat fransmännen. SvTidskr. 1931, s. 260. Om ett barn lider av sjukdom som kan .. verka irriterande .. för omgivningen. DN(A) 1932, nr 27, s. 5.— särsk. (†) i uttr. vara irriterad mot ngn, vara uppretad mot l. förargad på ngn. Ekeblad Bref 2: 162(1659). MStenbock(1713) hos Loenbom Stenbock 4: 151.
