SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
ISA i3sa2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr sv. dial. isa, esa, ajsa, jäsa, ävensom nor. isa, ”kvi sig, krympe sig for noget”; jfr äv. sv. dial. (Gotl.) eisna, hisna. Då flertalet av de sv. dialektformerna icke kunna utgå från en form med långt ī, torde här urspr. föreligga ett annat verb (av ovisst urspr.) än ISA, v.1, till vilket det dock anslutit sig, l. ock möjl. en avljudsform till detta (jfr under IS, sbst.1)]
(i vissa trakter) opers.: det förnimmes en känsla av köld (i ngn) l. går ilningar l. kalla kårar (genom ngn l. utefter ryggen på ngn o. d.); äv.: det förnimmes en hisnande känsla o. d.; särsk. i uttr. det isar i tänderna, det ilar l. går en ilning genom tänderna, det sticker l. värker häftigt till i tänderna; åtm. numera vanl. om den känsla som uppstår i tänderna vid beröring med ngt kallt. Weste (1807; med hänv. till ila). (Spöket) lade .. handen helt lätt på vänstra sidan af mitt bröst, och jag kände det liksom isa därinne. Cavallin Kipling Emir. 131 (1898). Hon var så rädd att det isade utefter ryggen. Siwertz Sel. 1: 14 (1920). Visserligen isade det i mellangärdet, när vi togo luften i trappavsatser nedåt. Fogelqvist ResRot 66 (1926; i fråga om en flygfärd). Östergren (1929; angivet ss. mindre br. o. förekommande i vissa trakter).
Särsk. förb.: ISA TILL10 4. (i vissa trakter) opers.: det går en plötslig o. häftig ilning. Det isade till från tänderna ned i hjertrötterna. Benedictsson Eftersk. 17 (c. 1885).
Ssg: IS-TÄND, adj. (†) om person: i vars tänder ”det isar” (vid beröring med ngt kallt). Möller (1807).
Spoiler title
Spoiler content