[jfr d. isben, holl. ijsbeen, blygdben, äv.: lårben; av fsax., mnt. isben, höftben; jfr äv. t. eisbein, höftben, eng. dial. icebone, blygdben. Mnt. isben är möjl. en folketymologisk förändring av en till lat. os ischium bildad motsvarighet till mnl. ischben, höftben; jfr dock HSperber i WuS 6: 51 ff. (1914). — Jfr ISP(EN)]
1) (numera knappast br.) anat. hos människan o. hos djur med överensstämmande skelettbildning, sammanfattande benämning på de båda (tillsammans med sittbenen o. tarmbenen) i höftbenen ingående, symmetriska ben som från höftledshålorna sträcka sig framåt o. mötas i blygdbensfogen, blygdben. Frammantil (i bäckenet) är Iissbenet som och kallas Skambenet. Hoorn Jordg. 1: 23(1697). Framför (bärbenet på hästen) .. på undre sidan af bäckenet ligger isbenet. Sjöstedt Husdj. 1: 9(1859). Lundell(1893).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) kok. om svinets skenben jämte fastsittande kött, användt ss. maträtt. Man inkokar .. svinhufvud, fötter och isben .. på lika sätt som Inlaggd Gås. Sjöberg Singstock 264(1832).
