SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
ISBEN i3s~be2n, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(i(j)s- 1715 osv. i(i)ss- 1697)
Etymologi
[jfr d. isben, holl. ijsbeen, blygdben, äv.: lårben; av fsax., mnt. isben, höftben; jfr äv. t. eisbein, höftben, eng. dial. icebone, blygdben. Mnt. isben är möjl. en folketymologisk förändring av en till lat. os ischium bildad motsvarighet till mnl. ischben, höftben; jfr dock HSperber i WuS 6: 51 ff. (1914). — Jfr ISP(EN)]
1) (numera knappast br.) anat. hos människan o. hos djur med överensstämmande skelettbildning, sammanfattande benämning på de båda (tillsammans med sittbenen o. tarmbenen) i höftbenen ingående, symmetriska ben som från höftledshålorna sträcka sig framåt o. mötas i blygdbensfogen, blygdben. Frammantil (i bäckenet) är Iissbenet som och kallas Skambenet. Hoorn Jordg. 1: 23 (1697). Framför (bärbenet på hästen) .. på undre sidan af bäckenet ligger isbenet. Sjöstedt Husdj. 1: 9 (1859). Lundell (1893).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) kok. om svinets skenben jämte fastsittande kött, användt ss. maträtt. Man inkokar .. svinhufvud, fötter och isben .. på lika sätt som Inlaggd Gås. Sjöberg Singstock 264 (1832).
Ssgr (till 1; †): ISBENS-BÅGE. blygdbåge. Florman Anat. 1: 353 (1823).
-FOG. blygdbensfog. Florman Anat. 1: 353 (1823).
-KAM. om den jämförelsevis vassa övre kanten av blygdbenet. Florman Anat. 1: 352 (1823). ARetzius hos Billing Hipp. 38 (1836).
Spoiler title
Spoiler content