SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
ISCH 4, interj.
Etymologi
[jfr d. isch; jfr Ideforss PrimInterj. 1: 247 ff. (1928). — Jfr ASCH, HUSCH, USCH, ÄSCH]
(vard.) ss. uttryck för känsla av motvilja, förargelse l. otålighet, ringaktning o. d.: usch, asch, äsch, fy (baj). Tamm FonetKännet. 50 (1887). Isch, att Johnsson ska dricka så mycket! Bergman HNådT 53 (1910). Hon som kastade på nacken och sade ”isch” åt allting. Lindqvist Herr. 82 (1917).
Spoiler title
Spoiler content