ITINERARIUM it1inera4rium l. 01—, l. —302, n.; best. -iet; pl. -ier; i bet. 2 äv. ITINERAR it1inera4r l. 01—, n.; best. -et; pl. =. Anm. I ä. tid förekommer ordet stundom (i bet. 1) i den från fr. lånade formen itineraire. SthmFig. 1846, s. 228.
Etymologi
[jfr t. itinerar, itinerarium, eng. itinerary, fr. itinéraire; av lat. itinerarium, resebeskrivning, vägbeskrivning, eg. neutr. sg. av itinerarius, som hör till en resa, adj. till iter (gen. itineris), väg, resa]
1) (i fråga om äldre, i sht medeltida förhållanden) resebeskrivning; äv. o. urspr.: beskrivning av en resväg med uppräknande av de olika rastplatserna o. dyl. o. med angivande av dessas inbördes avstånd m. m. Ett itinerarium för Franckrijke. HSH 8: 77(1669). Flere af .. (karolinerna i Sibirien) ha lemnat mer eller mindre utförliga itinerarier. AQuennerstedt (1909) i KKD 5: XXIII. Itinerarierna (pilgrimernas resehandböcker). NordT 1925, s. 540.
2) [jfr lat. itinerarium pictum i motsv. anv.] geogr. karta l. kartskiss över en resväg o. d. Fennia VII. 2: 6(1892). Richter Skån. 38 (1929).
