[av lat. iactitare, utgiva sig för ngt, till iactare (se JAKTERA)]
(†) refl.: (falskligen) uppgiva sig (kunna ngt). Månge finnes som jactiterat sigh att the kunna solvera een distinction eller twå, och ähre doch ynkeligh versati in Articulis fidei. UppsDP 1594, s. 42 a(c. 1610).
