SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JAMSA jam3sa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. jamsa (-e), mumsa, tugga trögt, uttrycka sig stammande l. med osäkerhet l. leta efter orden; jfr nor. jamsa, tugga långsamt o. med möda, leta efter ord, stamma; sannol. urspr. ljudhärmande o. avseende hörbar tuggning; jfr GIMSA, JAMLA, v.2, JAMSA, v.2]
1) (i vissa trakter, vard., bygdemålsfärgat) tugga långsamt o. med svårighet; äv. i uttr. jamsa med underkäken, röra på underkäken så som om man tuggade. Fastän öfverstinnan icke jamsade så argt med underkäken. Wennerberg Bref 1: 77 (1839). Att unghästen stog och jamsade och hade svårt att tugga. Östergren (1929).
2) (†) i uttr. jamsa på orden, (stå o.) stamma, medan man letar efter ord. Schultze Ordb. 2062 (c. 1755).
Spoiler title