[liksom d. jiddisch av t. jiddisch, av eng. yiddish, av jude-t. jidisch, substantivering av jude-t. jidisch, adj., av t. jüdisch, judisk; benämningen syftar på att jiddisch är det vanliga judiska språket, i motsats till hebreiska]
benämning på det med hebreiska o. andra främmande beståndsdelar uppblandade tyska språk (urspr. en mht. dialekt) som talas av judar inom o. utom Europa, judetyska; jfr JIDDISKA.Ossiannilsson Zangwill GhettB 30(1908). På oförfalskad ”jiddisch”. Klinckowström Fotb. 143(1920). JudLittSSkr. 1: VIII (1920).
