SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1934  
JIDDISCH jid4iʃ, r.; best. (knappast br.) -en (Östergren (1929; angivet ss. sällsynt form)).
Etymologi
[liksom d. jiddisch av t. jiddisch, av eng. yiddish, av jude-t. jidisch, substantivering av jude-t. jidisch, adj., av t. jüdisch, judisk; benämningen syftar på att jiddisch är det vanliga judiska språket, i motsats till hebreiska]
benämning på det med hebreiska o. andra främmande beståndsdelar uppblandade tyska språk (urspr. en mht. dialekt) som talas av judar inom o. utom Europa, judetyska; jfr JIDDISKA. Ossiannilsson Zangwill GhettB 30 (1908). På oförfalskad ”jiddisch”. Klinckowström Fotb. 143 (1920). JudLittSSkr. 1: VIII (1920).
Spoiler title
Spoiler content