JONAS jω4nas, m.; pl. (i bet. b, föga br.) -ar. Anm. I gen. användes äv. den lat. formen jonæ l. jone (se a).
Etymologi
[av lat. Ionas l. gr. Ἰωνάς, av hebr. jōnā]
namn på en av de mindre profeterna i gamla testamentet. — särsk.
a) [jfr Jona 4: 6] (föga br.) i uttr. Jone l. Jonæ kurbits, växten Ricinus communis Lin. Sahlstedt (1773). SvTyHlex. (1851, 1872).
b) (numera föga br.) i bildl. o. överförd anv., med syftning på berättelsen i Jona 1: 12-15: person som (vid fara) uppoffras för att rädda andra. Jagh tror wist at iagh upå skepett måtte decimera ogh kasta ehn hop ogh (dvs. av) Jonasar öfwer bord. HSH 27: 227 (1646). Cygnæus 1: 234 (1852).
Ssg: (jfr a) JONE-KURBITS. (jonæ-) (föga br.) växten Ricinus communis Lin. Möller (1790, 1807). Blom Med. 79 (1801).
SAOB
