SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1934  
JONGLÖR ʃoŋlö4r, äv. joŋ-, l. 4r (schånnglö´r Dalin), m.; best. -en, äv. -n; pl. -er ((†) -s Atterbom PoesH 4: 67 (1848), Höijer MusLex. (1864)).
Ordformer
(-eur 18221885. -ör 1834 osv.)
Etymologi
[jfr d. jonglør, t. jongleur; av fr. jongleur, av lat. joculator, avledn. av joculari (se JONGLERA)]
1) i fråga om förh. i Frankrike under medeltiden: kringvandrande yrkesmässig musikant o. sångare. ConvLex. 2: 255 (1822). Antingen ackompagnerade de (dvs. trubadurerna) sjelfve sin sång med något stränginstrument, eller också åtföljdes de af en s. k. jonglör, som skötte instrumentet. Möller LbMus. 37 (1880). Jeanson (o. Rabe) 1: 54 (1927).
2) (nästan bl. i fråga om ä. förh.) taskspelare, gycklare. Jongleurerna, eller gycklarne, plägade begagna åtskilliga medel att roa folket och låcka till sig åskådare. Arnell Scott 297 (1829). Östergren FrämOrd (1907, 1931).
3) person som jonglerar (se d. o. 1); särsk. om cirkus- l. varietéartist o. d. som visar sin jongleringskonst. Liffman Pückler-Muskau 2: 334 (1834). Folket samlas i brokigt lif / omkring jonglörer och positiv. Heidenstam Vallf. 174 (1888). Bland viktlyftare och jonglörer (med tunga vikter) märkas Atletklubbens förre och nuvarande ledare. IdrFinl. 1: 121 (1904). Vallentin London 498 (1912). — jfr KRAFT-, TUNGVIKTS-, VIKT-JONGLÖR.
4) i bildl. anv. av 3; jfr JONGLERA 2; ofta med nedsättande bet. En jonglör, som kastade boll med idéer och problemer och lekte med tro och tvifvel. Levertin Diktare 159 (1892, 1898). Jonglören och trolleriprofessorn i Nya Morgonbladet .. bollar med sex citat samtidigt. Siwertz JoDr. 373 (1928). — jfr TANKE-JONGLÖR.
Ssgr: A: JONGLÖR-KONST. (jonglör- 1837 osv. jonglörs- 18911900) särsk. (nästan bl. i fråga om äldre förh.) till 2; äv. bildl. Poesien hade (i Frankrike före Corneilles o. Racines uppträdande) nedlåtit sig till att blifva en ro-docka och göra jongleur-konster i de förnämas salar. SvLittFT 1837, sp. 563. Schwartz Pos. 5 (1863).
(1) -POESI. (i fråga om medeltida franska förh.) ASScF VIII. 2: 61 (1867).
-YRKE(T). (jonglör- 1916 osv. jonglörs- 18361850) särsk.
1) (i fråga om medeltida franska förh.) till 1. 2VittAH 19: 21 (1836, 1850).
2) (nästan bl. i fråga om äldre förh.) till 2. Hirn Barnlek 329 (1916).
B (mindre br.): JONGLÖRS-KONST, -YRKE(T), se A.
Spoiler title
Spoiler content