JUVENAL jɯ1vena4l, äv. juv1-, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[bildat till lat. juvenalis, ungdomlig; jfr JUVENIL]
dels (förr): medlem av ett i Uppsala under 1830- o. 1840-talen florerande studentsällskap som ägnade sig åt sång o. musik m. m.; i pl. best. äv. benämning på ifrågavarande sällskap; dels (i fråga om nutida förh.): medlem av juvenalorden; stundom i utvidgad anv.: glad, studentikos yngling l. (ung) man. Glunten blir Juvenal. Wennerberg 2: 6 (1847, 1882). Genom honom (dvs. Gunnar Wennerberg) fick Juvenalernas i sig föga märkvärdiga krets en berömmelse, som annars visserligen ej skulle kommit den till del. Annerstedt i 3SAH 17: 20 (1902). Kan du tänka dig den gamle juvenalen Anders, detta glada, sextioåriga barn bland 3,000 sjungande läsare? Månsson Rättf. 2: 46 (1916). Bröder Juvenaler! JuvÅb. 7: 4 (1933).
Ssgr: JUVENAL-LIV. (tillf.) (G. Wennerbergs) första studentår .. står i skarp motsats till det friska juvenallif, hvars själ han sedan blef. Annerstedt i 3SAH 17: 15 (1902). —
-ORDEN. i Uppsala år 1906 stiftat studentsällskap, vilket ställer ss. sin uppgift att med anslutning till traditionerna från juvenalerna under Gunnar Wennerbergs tid värka för en förädlad ungdomsglädje inom studentlivet. Juvenal-ordens statskalender. (1908; boktitel).
Avledn.: JUVENALISK, adj. Juvenalisk antologi. (1917; boktitel).
SAOB
