JÄMK jäm4k, sbst.2, äv. (vard., i sht i folkligt spr.) JÄNK jäŋ4k, sbst.1, n.; best. -et.
Ordformer
(jämk (jemk) 1794—1929. jänk 1797—1929)
(mindre br.) till JÄMKA 7: jämkande, makande (på ngt), avpassande (av ngt). Lenngren (SVS) 2: 116 (1794). Nu syntes Grefvinnan och Fröken vid hagen; / Herr Pastorn till mötes dem gick, / Med ideligt jänk på kaftanen och kragen, / I städadt och presterligt skick. Därs. 242 (1800). Östergren (1929). — särsk. (i vissa trakter, föga br.) övergående i bet.: dröjande, dröjsmål, tvekan, ”söl”. Efter mycket jemk, beqvämde hon sig att stiga in i räddningsanstalten (dvs. en bastrumma i vilken hon vid flykten skulle hissas ned). CFDahlgren 5: 107 (1833). Bengts Vargt. 31 (1915).
