SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JÄMMER jäm4er, r. l. m. (Lind (1749), LoW (1911)), äv. (i bet. 1, mindre br.) n. (Ekeblad Bref 1: 273 (1653), Lo-Johansson Hist. 49 (1928)) ((†) f. LPetri Œc. 33 (1559)); best. jämmern (Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740) osv.), äv. jämren (Syr. 3: 28 (Bib. 1541), HågkLivsintr. 3: 27 (1923)) ((†) jämmeren 2Mos. 3: 17 (Bib. 1541), KOF 1: 367 (c. 1618)), ss. n. jämret.
Ordformer
(iammer 1688. jäm- c. 1631c. 1755. jämm- (iemm-, jemm-) 1526 osv. jemb- 15261535)
Etymologi
[liksom fd. iæmber, ä. d. iemmer, d. jammer, av mnt. jammer, motsv. fht. jāmar, t. jammer, substantivering av ett adj. motsv. fsax., fht. jāmar, sorgsen, nedslagen, feng. gēomor, sorgsen; av ovisst ursprung]
1) ljudlig klagan, klagolåt, jämmerlåt; äv. i allmännare anv. (utan omedelbar tanke på det ljudliga klagandet): klagan, beskärmelse, ”lamenterande” o. d. OPetri MenFall L 4 a (1526). Och j all land tijt som Konungens ord och bodh reckte, war en stoor jemmer ibland Judanar. Est. 4: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: blev stor sorg bland judarna). Klagan i gråt, med jämmer, och ach, blifwer ändan å Leken. Stiernhielm Herc. 365 (1648, 1668). I Skåne är en jämmer vid inbärgningen, Rägnet öfverskölljer alt. CAEhrensvärd Brev 2: 318 (1799). Ingen kan sitt qval med jemmer bota. Hagberg Shaksp. 5: 191 (1848). Det är en allmän jämmer över de höga priserna. Auerbach (1909). Då hade det svarat i ett enda långt jämmer. Lo-Johansson Hist. 49 (1928). — särsk. (föga br.) om enskilt jämrande ljud. När barnet föddes, kom icke en jämmer öfver hennes läppar. Hallström Than. 39 (1900).
2) uselt tillstånd, olycklig belägenhet, eländighet, elände, nöd; olycka, lidande; numera (utom i a samt ss. första led i ssgr) bl. i högre stil. OPetri MenFall L 4 b (1526). See vppå min jemmer och elendheet. Psalt. 25: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: mitt lidande och min vedermöda). (Hjälpa fäderneslandet) vthur then iemmer och twång thet nu vti kommit war vnder vtländske men. Svart G1 35 (1561). En nådig Gudh, som ansijr all wår Jämmer. Columbus BiblW A 4 a (1674). Sundén (1885). Inse .. värdelösheten av allt livets goda, levnadens jämmer över huvud. Wulff Leopardi 131 (1913). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (fullt br.) i uttr. det är en jämmer att se, höra o. d. (ngn l. ngt), det är ynkligt, bedrövligt, jämmerligt att se osv. (ngn l. ngt); äv. (ngt vard.) i uttr. det är (l. var) en jämmer att skåda, det är (l. var) en bedrövlig syn. Nordforss (1805). Östergren (1929).
b) (†) i uttr. lida jämmer o. d., utstå (ett svårt) lidande o. d. Min son .. är månadhrasande, och lidher stoor iemmer. Mat. 17: 15 (NT 1526; Bib. 1917: han .. plågas svårt; gr.: κακῶς πάσχει). G1R 27: 21 (1557).
3) (i sht i vissa trakter, vard.) i utrop, särsk. ss. uttryck för förskräckelse, smärta, förtvivlan o. d.; äv. med förstärkande tillägg, i förb. jämmer och elände! jämmer och skräck! o. d. Ach Jemmer! Ach! hwad seer iag här? / Här hänger lille Astrild kär! Stiernhielm Harm. 1 (1668). Huem skal ikke blij bedröfwat? / At wår Faer (O Jemmer!) döör. Lucidor (SVS) 264 (1672). Rydberg Frib. 243 (1857). Jemmer, hvilket bråk vi hade med gubben! Topelius Vint. I. 2: 297 (1860, 1880). Östergren (1929). Anm. Vid sidan av jämmer förekommer i denna anv. äv. (i sht i Norrl. o. Finl.) en förstärkt form jämmersta; jfr JÄMMERLIG 5 anm. Ridderstad Samv. 3: 569 (1851). Och jämmersta vad den stackarn ser olycklig ut! Hemmer Ljus. 62 (1921).
Anm. Hos Leopold 6: 381 (c. 1820) förekommer ordet i best. form ss. beteckning för eländig l. ynklig person; jfr ELÄNDE 6, OLYCKA.
Ssgr: A: (2) JÄMMER-BILD. [efter t. jammerbild] (numera knappast br.) (en) bild av nöd o. elände, ”en ömklig syn”. Thomander TankLöj. 87 (1828). Det var en liten, en mycket liten karl, mager, ynklig och luggsliten, en riktig jämmerbild. SmålAlleh. 1883, nr 8, s. 3.
(1) -BÅR. (†) bår l. kista som framkallar sorg l. klagan, ”sorgebår”. Lucidor (SVS) 359 (1674).
(1, 2) -DAG. (jämmer- 1541 osv. jämmers- 1550) (numera bl. tillf.) dag som medför bedrövelse l. olycka, sorgedag, olycksdag. Jemmerdaghen är hardt när, tå intet siungande på berghomen är. Hes. 7: 7 (Bib. 1541). Swedberg Ps. 1694, 423: 9. Dalin (1852). Lundell (1893; anfört fr. finl. förf.).
(1, 2) -DAL. [jfr d. jammerdal, t. jammertal; efter Vulgata: vallis lacrymarum, tårarnas dal, tåredalen, efter hebr. ‛emæq hab-bākā, sannol. eg.: dalen bevuxen med ”baka-träd” (ett slags balsamträd), senare anslutet till hebr. bāka, gråta; i Psalt. 84: 7 användt om jorden (i motsats till himmeln l. den himmelska saligheten)] (i vitter, särsk. religiös stil) bildl., om jorden ss. hemvist för lidande, sorg o. bedrövelse, ”tåredal(en)”. OPetri MenSkap. 49 (c. 1540). Salighe äro the menniskior .. The ther gå genom iemmerdalen, och göra ther kellor. Psalt. 84: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: Tåredalen). At Gudh wille .. taghe migh af thenne jämmerdaal til sigh j himmelen. Carl IX Cat. Q 4 b (1604). Lundegård Prom. 1: 44 (1893). jfr (skämts.): Från hus och till hus går den stora skandalen / i hela den småländska jämmerdalen. Fröding NDikt. 133 (1894).
-FULL. [jfr d. jammerfuld, t. jammervoll]
1) till 1, om röst, låt o. d.: klagande, jämrande. Lucidor (SVS) 224 (1672). I jemmerfull ton. Benedictsson Skåne 19 (1884).
2) (numera föga br.) till 1, om människa l. människas hjärta, sinne, själ o. d.: fylld av smärta, sorg, bedrövelse o. d. Mit hierta är iemmer fult. Visb. 1: 92 (1541). En af mitt folks jemmerfulla döttrar. Mellin Nov. 1: 72 (1838, 1865). Alexanderson Sept. 13 (1868).
3) (†) till 2, om tillstånd, belägenhet o. dyl. l. om livet, världen, tiden o. d.: fylld (fyllt) av sorg l. lidande l. smärta. När thenne helighe Herre (dvs. G. I), nu war nogh .. tröttat aff thenne jämmerfulle werldennes .. wijdermödo. Svart Ähr. 86 (1560). Det jämmerfulla tilstånd, hwaruti det fångna manskapet .. warder försänkt. MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 199. Nio jemmerfulla år. BL 13: 23 (1846). Alexanderson Sept. 9 (1868).
4) (†) till 2, med avbleknad bet.: usel, ynklig, eländig, jämmerlig. JournSvL 1797, s. 541. Ända till Julen äflas (de ryska lapparna) med fiskande och bo i de jemmerfullaste kojor. Castrén Res. 1: 101 (c. 1850).
(1) -KLAGAN. (numera knappast br.) jämrande klagan, (högljudd) jämmer. Lucidor (SVS) 299 (1673). Han (upphävde) .. en jemmerklagan. Mellin Nov. 1: 534 (1831, 1865). Alexanderson Sept. 17 (1868).
(1) -KLAGANDE, p. adj. (numera knappast br.) jämrande. En jemmerklagand Röst. Lucidor (SVS) 327 (1673). Scholander I. 1: 50 (c. 1865).
(1, 2) -KULA. (†) bildl., om jorden l. jordelivet ss. fylld (fyllt) av lidande l. sorg l. elände, en ”sorgens boning”; jfr -DAL. Thetta Lijffuet, som .. icke annat är än een .. jemmer kulo. SLaurentii Ridd. O 1 a (1622).
(1) -LAPP, m.||ig. [jfr FATTIG-LAPP 2] (i vissa trakter, vard.) person som (ständigt) jämrar sig. TurÅ 1914, s. 10. Jämmerlappar eller tråkmånsar. Lagerlöf LöwR 80 (1925).
(1) -LÅT. jämrande låt, klagolåt; äv. oeg. l. bildl. PolitVis. 301 (1644). Karlgren BolsjevRyssl. 113 (1925; om tidningsnotis).
(1) -LÅTA. (†) jämra sig, jämrande ropa o. d. Lucidor (SVS) 309 (1673).
(1) -LÄTE. jämrande läte. Almqvist GMim. 1: 183 (1841). Wester Reymont Bönd. 2: 5 (1924; i bild).
(1) -ROP. (jämmer- 1541 osv. jämmers- 17851800) Jer. 48: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: ångestfulla klagorop). Höga jemmerrop hördes. Kolmodin Liv. 1: 76 (1831).
(1) -SKALL, n. (†) jämmerrop, jämmerskri. Lillienstedt Christus B 3 b (1694).
(1) -SKRI. jfr -ROP, -SKRIK. Kolmodin QvSp. 1: 443 (1732).
(1) -SKRIK. jfr -ROP, -SKRI. Schwartz Pos. 14 (1863).
(1) -SKRIKARE. (†) person som upphäver jämmerrop. Dalin Arg. 2: 198 (1734, 1754).
(2) -SPEL. [efter t. jammerspiel] (†) sorgligt l. ynkligt ”skådespel”, ”tragedi”, ”sorgespel”. (Luther) för sin Person hade ingen Tragedia eller Jämmerspell begynt. Schroderus Os. III. 1: 230 (1635). Cavallin Herdam. 2: 117 (i handl. fr. 1735).
(1) -SUCK. [jfr t. jammerseufzer] (numera knappast br.) klagande suck, klagosuck, sorgesuck. Stagnelius (SVS) 2: 425 (1821). Bremer NVerld. 2: 466 (1853).
(1) -SÅNG. (i sht i vitter stil, föga br.) klagosång. Stagnelius (SVS) 3: 343 (c. 1820). FRuneberg (1838) hos Strömborg Runebg IV. 1: 188.
(1, 2) -TID. (jämmer- 1804 osv. jämmers- 1746) [jfr t. jammerzeit] (i vitter stil, mindre br.) av klagan l. sorg l. bedrövelse fylld tid. Nordenflycht Svea 9 (1746). Högberg Vred. 3: 145 (1906).
(1) -VISA, r. l. f. (vard.) klagovisa. Tegnér (WB) 7: 528 (1835). Östergren (1929).
B (†): JÄMMERS-DAG, se A.
(1) -KALK. bildl., om lidande l. olycka (som man måste utstå l. bära). Ty tinne systers Samarie kalck, är en jemmers och sorghakalck, then samma moste tu slett vthdricka. Hes. 23: 33 (Bib. 1541; Bib. 1917: en ödeläggelsens och förödelsens kalk). jfr Fernander Theatr. 169 (1695).
-ROP, -TID, se A.
Avledn.: JÄMMERLIG, se d. o.
JÄMMERSAM, adj. (numera ngt vard.) till 1: fylld av jämmer, jämrande, klagande; om person stundom närmande sig bet.: kinkig, gnällig. RARP 15: 409 (1689). Gossen fortfor att vara kinkig och jemmersam. Hygiea 1860, s. 880. En jämmersam röst. Wester Reymont Bönd. 3: 22 (1924). jfr SoS 1918, s. 222.
Spoiler title
Spoiler content