publicerad: 1922
ELÄNDE e3~län2de l. (i sht relig. o. vard.) 040, ngn gg ä3~ l. ä- (elä´nde Weste, ä`lä´nnde Dalin; i vers vanl. ∪ — ∪, t. ex. Ps. 1695, 70: 9, Tegnér 1: 224 (c. 1825), Melin Dikt. 2: 212 (1904); — ∪ ∪ Nordenflycht QT 1748—50, s. 88, Hagberg Shaksp. 3: 87 (1848)), n. ((†) f. l. r. Messenius Disa 20 (1611), Lönnberg Artedi 4 (cit. fr. 1716)); best. -et; pl. (i bet. 2) -en.
Ordformer
(elände (-lend-) VarR 49 (1538) osv. älände (-lend-) O. Petri Men. skap. 48 (c. 1540), VetAH 1809, s. 10. ellende Visb. 1: 133 (c. 1620); ällände (-lend-) VDAkt. 1676, nr 146, Därs. 1739, nr 346. — eländ J. Matthiæ 1: 172 (1658), Ps. 1695, 382: 5, Lidner 2: 5 (1781). äländ (-lend) Messenius Disa 20 (1611), Börk Darius 965 (1688))
Etymologi
[fsv. älände, el(l)ende, f. o. n., liksom d. elende, av mnt. el(l)ende, n., landsflykt, elände, motsv. t. elend, n., holl. elende, f., av fsax. elilendi, främmande land (fht. elilenti); se för övr. ELÄND, adj.]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) vistelse i främmande land (l. på främmande ort), landsflykt, exil, förvisning; främlingskap; äv. bildl. Vthi thetta idhart elende. 1 Petri 1: 17 (Bib. 1541; öv. 1883 o. 1917: under edert främlingsskaps tid). Störste parten vtaf .. (Greklands förnämsta fältherrar) ähre wordne vthi elende fördrefne. Schroderus Sleidanus 20 (1610). När wÿ skall till vårdt fädernesland, / och skelias frå thenna ellende. Visb. 1: 133 (c. 1620); jfr Ps. 1695, 354: 9, o. Ps. 1819, 424: 9. Athanasius .. måste .. gå i elände. Bliberg Acerra 860 (1737). Ihre Gl. (1769).
2) olycklig l. nödställd l. ömkansvärd belägenhet; olycka, sorg, lidande; betryck, trångmål; nöd, armod, misär. Fattigdom (nöd, svält) och elände. Krigets elände(n). Det mänskliga eländet. Råka, befinna sig (osv.) i (stort l. svårt) elände. Sitta fast i eländet. Bringa till, störta (ngn) i (yttersta) elände. Lysande (stundom glänsande) elände (dvs. yttre prakt som döljer armod l. nöd l. sorg). Thenna werldennes iemmer och elende. Handb. 1541, s. E 4 b. (Habor) bleff .. tå hängd, / then cavaleer i stort älendh. Wivallius Dikt. 82 (1631). Hela Europa plågades denna tiden af olyckor och elände. Dalin Hist. 1: 374 (1747). En dyster dikt / Om alt elände i tiden. Bååth På gr. stig. 139 (1889). Vilket elände ändå med brännvinet! Sjödin St. hjärtan 157 (1911). — särsk. (föga br.) i gen. sg. ss. attributiv bestämning (jfr ssgrna): eländig (se d. o. 2). Nordenflycht QT 1746—47, s. 4. Någon eländes flykting. Högberg Vred. 2: 4 (1906). — jfr HUNGER-, KRIGS-, LIVS-, MASS-, STORSTADS-, SYNDA-ELÄNDE m. fl.
3) (vard.) med försvagad bet. (ofta ss. skämts. överdrivet uttr.): bekymmersam(t) l. tråkig(t) händelse l. förhållande, ”ledsamhet”, ”tråkighet”, ”(faslig) tillställning”; stundom: besvärlighet, besvär. Han svor så det var ett riktigt elände åt det. Du kan tro det var (l. jag hade) ett elände med att få eld i kakelugnen. Elände och bekymmer! / Mitt förklä', hål vid hål, hans (dvs. magisterns) skröplighet ej skymmer. Bellman 1: 157 (1771). Sommarsolen stekhet brände, / .. varm jag var — ett rent elände! Bååth Vagant. 74 (1906). Magoordningar och annat elände. Löwegren HippokrSkr. 2: 48 (1910).
4) uselt skick l. usel ställning, uselhet, ynklighet, ynkedom, jämmerlighet, bedrövlighet; äv. i fråga om moraliska förh.: ondt, synd, last. I andra Länder under Sweries Crono hörige är ock itt älende i thetta målet (dvs. i fråga om kristendomsundervisningen). Ekman Siönödzlöffte 369 (1680). En alltigenom syndbesudlad varelse, i hvilken ingenting annat bodde än elände. Wikner Tankar o. fr. 187 (1872). Det politiska och moraliska elände, som partiväsendet förde med sig. Odhner G. III 1: 505 (1885). — (numera föga br.) i fråga om hälsotillstånd o. d. Pröfwes dheras (dvs. de sjuka prästernas) elende så stort wara, at intet hopp är om bättring. Kyrkol. 24: 29 (1686). J. Runeberg (1854) hos Strömborg Runeberg 4: 29.
5) (vard.) mer l. mindre konkret: uselhet, ”ynkedom”; smörja, skräp. Smuts och elände. Herre min söta, så här ser ut? slarfvor och elände rundt omkring? Almqvist Amor. 235 (1839). (Jag) lyssnar vördnadsfullt, så att karln (dvs. den skrävlande politikern) tror att jag lämnar bifall åt eländet. Fröding E. skr. 2: 146 (1893). Kör sakta i backarna .. annars brakar eländet. Hedin Pol 1: 127 (1911; om en vagn).
6) [med avs. på denna bet.-övergång hos abstr. jfr E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 332 (1891)] (i sht vard.) eländig person, usling; i sht ss. (ofta bl. skämts. menat) skymford. Ditt elände! Kallblodiga elände! Hagberg Shaksp. 2: 275 (1847). Ostroem, det eländet, tänker gå! Berger Ysaïl 142 (1905).
(1) -TID. [efter 1 Mos. 47: 9] tid som tillbringas i landsflykt; numera bl. bildl. om (det av lidande o. sorger fyllda) jordelivet. Schroderus Os. III. 1: 161 (1635). Fort, Gud ske lof! min eländstid har farit. Ps. 1819, 359: 2.
Spoiler title
Spoiler content