JÄNK jäŋ4k, sbst.2, förr äv. JÄMK, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(jämk 1788. jänk 1933 (se anm. nedan))
Etymologi
[sannol. bildat efter t. janken, med hål försedd skiva av tegel, i anslutning till JÄMK, sbst.2, l. JÄMKA]
metall. rund l. fyrkantig, med hål försedd skiva av lera, numera eldfast tegel, vilken placeras på smältugn vid mässingsbruk för täckande av ugnsöppningen o. reglerande av draget; äv. tekn. om vid glasbruk använd, liknande skiva att sätta för ugnsgiman. Rinman (1788). Anm. Enligt skriftligt meddelande d. 23 okt. 1933 av fil. d:r C. Sahlin användes ordet, under formen jänk, fortfarande bland arbetarna vid Svenska metallvärken i Västerås.
