JÄRNBÄRALAND jæ3rnbära~lan2d l. -bæra~, förr äv. JÄRNBÄRARLAND l. JÄRNBÄRARELAND, n.; best. -et.
Ordformer
(järnbära- (jernbæra-, jernbära-) i bet. 1 1769 osv., i bet. 2 1906. järnbärar(e)- i bet. 1 1858, i bet. 2 1847—1865. jernbernland 1679 (sannol. felaktigt för -bera-))
Etymologi
[efter fnor. o. isl. iárnberaland, ssg med land (se LAND). Första ssgsleden är sannol. en ssg iárnberi, eg.: järnbärare, av iárn (se JÄRN) o. ett eljest icke anträffat beri, bildat till bera (se BÄRA, v.); jfr STunberg i StKopparbBergsl. 1: 24 (1922). Anm. Formen järnbärar(e)land beror på anslutning till JÄRN-BÄRARE]
1) (vanl. i fråga om medeltida förh.) benämning på ett område av mellersta Sverge, urspr. sannol. avseende den under den ä. medeltiden järnproducerande delen av nuvarande Dalarna (snarast landskapets mellersta o. västra del), senare i allm. med mera obestämd innebörd, ofta närmast liktydigt med: bärgslagen (se BÄRGSLAG, sbst.1 2 a). Rudbeck Atl. 1: 202(1679). Ihre(1769). Möller(1790). Tonade sist i Jernbäraland mellan granar ett valdthorn, / Blåst af en skogarnas son (dvs. Tegnér). Valerius 1: 84(c. 1847). Dalarnes land! / .. Jernbärarland! / Rikaste skatt i ditt sköte du gömmer, / .. Malmrika land! / Jernbärarland! Gumælius Engelbr. 1(1858). Olson Snorre 2: 413(1922).
2) (i sht i vitter stil, numera knappast br.) om land som är rikt på järn; i sht ss. (stundom ngt nedsättande) benämning på Sverge. Det är ändå något till lif i andra iänder mot här i detta jernbärareland (dvs. Sverge). Blanche Våln. 370(1847). Rydqvist StatsekonBetr. 132(1865). Det vallonska järnbäralandet. Siösteen ModBelg. 100(1906).
