publicerad: 1934
JÖNS jön4s, m.||(ig.); best. (i bet. 1) -en; pl. (i bet. 1) -ar.
Ordformer
(jons 1769. joens 1619 (: Joens hopen). jöns 1756 osv.)
Etymologi
[överförd anv. av mansnamnet JÖNS (fsv. löns), av JOHANNES; anv. sammanhänger därmed att JÖNS uppfattats ss. ett typiskt plebejnamn (jfr JÖNS-HOP). Bet. 2 beror på att haren ansetts ss. dum. Jfr Hjelmqvist Förnamn 88 ff. (1903)]
1) (vard.) om dum o. inskränkt person, dumbom, ”dumsnut”; förr äv. i uttr. dummer Jöns (oftast trol. att uppfatta ss. ssg; jfr DUMMER-JÖNS); förr äv. allmännare: stackare. Det tillhör ej mig, usle jons, att tänka på att roa mig .. ödet har endast låtit mig födas att skrifva sexterner. JGOxenstierna Dagb. 6 (1769). Åh, tig, din dumma Jöns! Bellman SkrNS 1: 379 (1790). Står ej den narren och jönsen och jäcken / Och uppå Mensa ej dativus vet. CFDahlgren 2: 278 (1843). Jag var inte sådan jöns, som ni trodde. Blanche Dard. 83 (1847). Gud hjälpe nu våra jönsar på sista bänken (i studentexamen)! Fröding ESkr. 2: 88 (1892). jfr (i anv. ss. egennamn): Hans namn var Dummer Jöns; Jöns Dummer, / Til kropp och själ, båd dag och natt, / Försänkt uti et ständigt slummer. Kellgren 2: 151 (1792). — jfr DRUMMEL-, DUMMER-JÖNS.
2) (numera föga br., skämts.) benämning på haren, ”jösse”; förr äv. i uttr. bror Jöns. (Räven) stiger så Bror Jöns något närmare. Landsm. XI. 1: 121 (cit. fr. 1756). Ännu mumsar Jöns på späda nyrågs landen. Wadman Saml. 1: 113 (1830). Franzén Skald. 6: 342 (c. 1840). Nu satte han (dvs. jägaren) värre fart på Jöns. .. Men nu skrek haren: hundarna hade tagit honom. Schröder 2Jagtm. 255 (1891).
Ssgr (till 1): JÖNS-AKTIG. (†) dum, tölpig. Hans äldre son, en 12 à 15 års pojke, tycktes vara mycket dum och Jöns-aktig. Læstadius 1Journ. 400 (1831). —
-HOP, m. (†) i sg. best., om den kritiklösa massan, pöbeln, ”plebs”. (Vi skola icke) giffwas widh hwadh Joens hopen, thet är, en hoop medh gastar och glopar bladra. Bullernæsius Lögn. 317 (1619).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content