JÖSSE jös3e2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[av namnet JÖSSE (fsv. Iösse), biform till JÖNS; jfr JÖNS 2. Möjl. har anv. uppkommit ss. noanamn i jägarspr.]
(i sht ngt skämtsamt o. i jägarspr.) benämning på haren; äv. användt ss. egennamn. Altså monde han (dvs. Mickel) dåre, / Medh sådan fagher ord, / Jössen och Simpel Fååret. Fosz 244 (1621). Jag är en faslig Hare-skräck: / Jag skjuter Jösse på sin fläck. Dalin Vitt. 5: 212 (c. 1753; lagt i en jägares mun). Jag tog dock snart reda på vännen jösse, och så var drefvet åter i gång. Kolthoff DjurL 390 (1900).
SAOB
