KAKADU kak1adɯ4, m. l. r.; best. -n, äv. -en; pl. -er; l. KAKADUA kak1adɯ3a2 l. 1040, f. l. r.; best. -an; pl. -or; äv. KAKADORA -dω3ra2, äv. -då3-, l. —40 (kak1adå3ra2 LoW(1911)), f. l. r.; best. -an; pl. -or; förr äv. KAKADOR, m. l. r.
[liksom dan. o. t. kakadu, ä. eng. cocatore, crockadore, eng. cockatoo, fr. cacatois, av holl. kakatoe l. port. cacatu(a), av malajiska kakatua (kakatuwa), snarast ljudhärmande; jfr dock ZeitschrVerglSprachf. 61: 120 ff. (1933). Formerna kakador, kakadora bero snarast på avvikande uppfattning av ifrågavarande fågels läte. — Jfr KAKADORA, v.]
individ av den i Australien, på Nya Guinea o. öarna i sydöstra Asiens övärld hemmahörande papegojfamiljen Cacatuinæ, vars arter, som karakteriseras av bl. a. fjädertofs i nacken o. ovanligt kraftig näbb, ofta hållas ss. burfåglar. Vit kakadu, (individ av) kakaduarten Cacatua alba P. L. Müll. Den makalösa Kakadora, som gifvit mig så mången rolig stund. Linné Bref I. 5: 28(1757). Rebau NatH 1: 386(1879). I en bur i fönstret satt en kakadu. Bergman Dröm. 243(1904). Den vita kakaduen. Nilsson PrimKult. 135(1923). Bengtsson Austr. 158(1928).
Ssgr: KAKADU- l. KAKADUA-, äv. KAKADOR- l. KAKADORA-ART. —
