SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KALLA kal4a l. kal3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Larsen (1884) osv.) ((†) -s Strindberg Utop. 249 (1885)).
Ordformer
(ca- c. 18801912. ka- 1798 osv.)
Etymologi
[jfr t. kalla, eng. calla (båda i bet. 1, 2); av lat. calla, hos Plinius namn på två olika växter, möjl. Arum maculatum Lin. o. Anchusa tinctoria Lin.; av dunkelt urspr.]
benämning på vissa till familjen Araceæ hörande växter.
1) den äv. i Sv. vildt växande örten Calla palustris Lin. Liljeblad Fl. 232 (1798). Hvad mossen är vacker i dag med alla sina hvita kallor! Beskow Greta 49 (1901). Knöppel SvRidd. 43 (1912). — jfr SKOGS-KALLA.
2) den från Sydafrika härstammande, i Sv. ofta ss. prydnadsväxt odlade örten Zantedeschia æthiopica (Lin.) Sprengt. (Richardia æthiopica (Lin.) Kunth.). Nära liknande .. (Calla palustris), fast mycket större, är den i varmrum vanliga kallan, Richardia aethiopica. Rebau NatH 2: 64 (1879). Fönstret .. skuggades af en grön Calla. Hyltén-Cavallius Lif 137 (c. 1880). Abelin TrInomh. 82 (1904). — jfr FÖNSTER-KALLA.
3) bot. o. trädg. i uttr. svart kalla, växten Arum palæstinum Boiss. var. sanctum (som utmärker sig gm stort sammetssvart hölster). BonnierKL 1: 703 (1922).
Ssgr (till 1, 2, 3): KALLA-BLAD. Lagerlöf Holg. 2: 18 (1907).
-BLOMMA, r. l. f. blomma av kalla. Östergren (1929).
-STÅND. Lagerlöf Holg. 2: 18 (1907).
-VÄXT. Östergren (1929).
Spoiler title