SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KALLA kal3a2, v. -ade ((†) pres. ind. sg. -er Berchelt PestOrs. C 5 a (1589), Warnmark Epigr. D 2 b (1688). imper. kall Livin Kyrk. 24 (1781). sup. -it SkrGbgJub. 6: 243 (1591). p. pf. kalld KKD 7: 219 (1700: bort kallde, pl.)). vbalsbst. -AN (†, JGOxenstierna 4: 131 (1815; i bet. I 1), 2VittAH 11: 9 (1822; i bet. I 6)), -ANDE, -ELSE (se d. o.); -ARE (tillf., Rom. 9: 11 (Bib. 1541; i bet. I 4), Schultze Ordb. 2134 (c. 1755; i bet. I)); jfr KALL, sbst.2
Ordformer
(kal- 1596 (: kalat, sup.). kall- 1523 osv. kåll- 1558 (: igen .. kållande, p. pr.))
Etymologi
[fsv. kalla, motsv. d. kalde, isl. kalla, mnt. kallen, tillkalla, tala, fht. kallōn, tala, prata, feng. ceallian, ropa, kalla (eng. call); av germ. kalz-, av ieur. gols-, som föreligger i fslav. glasiti, ropar, glasṷ, röst, l. av germ. kaln-, av ieur. goln- (jfr fir. gall, berömd, gall, svan); i båda fallen utvidgning av roten gol- i fslav. glagolati, talar, m. m.]
— jfr BORT-, EFTER-, FRAM-, FRI-, FRID-, FRÅN-, FÖRE-, HEM-, IGEN-, IN-, NEDER-, PÅ-, SAM-, SAMMAN-, TILL-, TILLBAKA-, TRO-, UPP-, UT-, Å-, ÅTER-KALLA m. fl., ävensom LAG-, O-, SJÄLV-KALLAD.
I. ropa på l. till ngn o. i bet. som utvecklats ur denna.
1) ropa på l. till (ngn), ropa (ngns) namn o. bedja (ngn) komma till sig; äv. (o. vanl., då annan adverbiell bestämning icke finnes) i förb. kalla på, förr äv. till l. åt ngn; äv. med underförstått obj. l. abs.: ropa (på ngn); förr äv. i förb. kalla efter ngn l. ngt, ropa efter ngn l. ngt; äv. i överförd anv., i fråga om användandet av signal l. dyl. i stället för anrop l. med sakligt subj.; stundom utan skarp gräns övergående i 2. Kalla ngn avsides. Kalla ngn till hjälp. Jag tyckte det var ngn som kallade. Thå stadnade Jesus och kalladhe them (dvs. de två blinda) till sigh. Mat. 20: 32 (NT 1526). Iagh kalladhe, och j swaradhen intet. Jes. 65: 12 (Bib. 1541). J detth samma kalladhe förnemdhe Ållerth ått Oloff Hanssonn och badh honom komma och se på samma penningier. SkrGbgJub. 6: 175 (1590). D. Messenius stodh och kallade efter sin wäria. Annerstedt UUH Bih. 1: 112 (i handl. fr. 1613). Kalla intet på dhen Onda, han kommer fulle obedin. Grubb 411 (1665). Wildagiäss har iag väl hördt kalla i luften, när siöarna skiölgt hafa. Wettersten Forssa 66 (c. 1750). (Sv.) Kalla till någon, (t.) einem rufen. Heinrich (1814). Du Asagäst, se ner från himlafälten, / din son dig kallar, Thorsten Vikingsson. Tegnér (WB) 5: 147 (1821). Det är hög tid att vi äta frukost, och jag skall kalla på Pål. Benedictsson Peng. 278 (1885). Redan klockan fyra kallade kyrkklockorna folket till ottesång. LbFolksk. 98 (1890). Advokaten (blev) .. kallad till telefon. Wägner NattS 151 (1926). Jonas fingrade efter ringklockan för att kalla på nattsystern. Siwertz JoDr. 101 (1928). — särsk.
a) (†) i uttr. kalla ngn vid namn (jfr II 2 d), ropa ngns namn, kalla på ngn genom att ropa hans namn. Iagh haffuer widh nampn kallat Bezaleel .. och haffuer fylt honom medh Gudz anda (osv.). 2Mos. 31: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: jag har kallat och nämnt Besalel).
b) i mer l. mindre bildl. anv.; äv. med sakligt subj. l. obj. Gå dit äran l. plikten kallar. Kalla ngt till liv l. i dagen, väcka till liv, framkalla (ngt). Kalla ngn till ordningen, se ORDNING. Affärer kallade honom till Stockholm. Wij skole kalla wåra tanckar tädhan (dvs. från himmeln), och wenda them til wår Herra Christum. LPetri 3Post. 73 a (1555). Stralsunds fara kallade blicken närmare. Geijer SvFolkH 3: 171 (1836). Aldrig det sorgliga kallar jag på, / Sorgen väl kommer objuden. Braun Dikt. 1: 1 (1837). Hissen .. kan medels de i trapp-planen befintliga knapparne kallas eller nedskickas. TT 1901, Allm. s. 191. Middagen kallade. TurÅ 1910, s. 306. Medan han låg och kallade på sömnen. Lagerlöf Top. 152 (1920). (†) Dig (dvs. solen) Änglarne i minnet kalla. Lidner 1: 181 (1788). — särsk.
α) (numera bl. i vitter stil) åkalla (ngn l. ngns namn o. d.), anropa (ngn l. ngns barmhärtighet l. skydd l. hjälp o. d.); numera bl. i förb. kalla på (förr äv. å) ngn (osv.), förr äv. tr. Alla böner och psalmer, ther man .. kallar vpåå gudz barmhertugheet medh. OPetri MenFall G 7 b (1526). Vthi minne nödz tidh, kallar iagh på tigh (Gud!), ty tu hörer migh. Liturg. 5 b (1576). Herrans namn iag kallad å. Rosenfeldt Vitt. 149 (c. 1690). Jag måste, mina Barn! på eder ömkan kalla. Lidner 1: 149 (1784). Åt den, som kallar Guds namn, utlofvas .. den hjelp, som göres behof. Wingård 2: 440 (1819). Hvi skulle jag ej våga / Uti min sorg och plåga / Din hjelp att kalla på? Runeberg 4: 74 (1857). Lagerlöf Körk. 196 (1912).
β) (numera föga br.) låta (ngt) komma över l. drabba (ngn l. ngt), nedkalla (ondt o. d.) över ngn; med bestämning inledd av prep. över, förr äv. på; förr äv. utan prep.-bestämning: låta (ngt) framkomma, äv.: framkalla, förorsaka (ngt); förr äv. i uttr. kalla (ngt) på sig, ådraga sig (ngt). Herren warder kallandes en hunger. 2Kon. 8: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: har bjudit hungersnöden komma). Domsens Ande, hwilken Elden uthaf Himmelen kallar öfuer alle Bespåttare och Ogudachtige. Kempe Proberugn 33 (1656, 1664). Den .., som uthaf bara lætfærdighet, högmod och galenskap hafver på sig kallat det rijs, som (osv.). BSkytte (1656) i HT 1912, s. 119. Hör opp att Gudars blixt på Asmuns hjessa kalla. Leopold 1: 81 (1790, 1814). Olyckliga Prinsessa! / Ert öde kallar dem (dvs. tårarna). Kellgren 3: 75 (1792). Då jag öfver honom kallar / Guds och min förbannelse. Oscar ii I. 2: 70 (1859, 1886).
2) (gm muntligt l. skriftligt bud) bedja l. anmoda l. förständiga (ngn) att infinna sig l. inställa sig (ngnstädes) l. begiva sig (från l. till ett ställe o. d.); sända (bud) efter ngn; tillkalla, inkalla (i sht till möte o. d.), förr äv.: hemkalla; äv.: uppbåda (krigsfolk o. d.); äv. med underförstådd adverbiell bestämning: kalla (ngn) till sig; numera i sht i fråga om sådana förhållanden där den anmodades ankomst l. inställelse sker på grund av skyldighet l. åläggande l. enligt fast sedvänja o. d.; vanl. tr., äv. (numera föga br.) i förb. kalla på ngn; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. (jfr b, ävensom 1 b). Kalla medlemmarna i en förening till sammanträde. Kalla ngn inför rätta, till en förrättning. Kalla läkare. Låta kalla ngn. Någon kommer, som om han vore kallad, dvs. just då man önskar hans ankomst l. behöver honom, i rätta ögonblicket. Kalla ngn till vittne, tillkalla l. inkalla ngn (inför rätta) ss. vittne; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Kalla ngn under fanan. Kalla ett folk i vapen; jfr 1 b. Swa haffue vj nu kallat til oss elschelige kyrkenes prelather oc andra gode men her vppe aff radit oc vtan radz (till överläggning). G1R 1: 191 (1524). Iagh kalladhe på idher, men j holpen migh intet vthu theras (dvs. fiendernas) hender. Dom. 12: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: manade .. eder att komma). (Konung Olof Tryggvesson) lät .. kalla Jarlen til tals wid sig. Peringskiöld Hkr. 1: 265 (1697). Se der kommer hon, som hon vore kallad. Knöppel Blindeb. 42 (1746). Konungen vare .. obetaget, at Riksens Ständer .. til Urtima Riksdag kalla. RF 1809, § 49. Kom låt oss gå. Jag har ju kallat folket / till Disarblot. Tegnér (WB) 2: 111 (c. 1812). Herr pastor, jag låtit kalla er hit. Runeberg 2: 74 (1848). Strax sultanen kallade sin storvizir. Heidenstam Vallf. 84 (1888). Staten .. kallade .. försökvis på nordens största isbrytare från Köpenhamn, för att öppna sjötrafiken till Hangö. Tavaststjerna Marin 52 (1890). (Kyrko-)-rådet var kalladt till stämma. Fröding Guit. 30 (1891). Lagerlöf Sten. 20 (1914). — särsk.
a) (†) inbjuda (ngn till gästabud o. d.). Går vth på wäghanar och alla the j finnen kaller till bröllopit. Mat. 22: 9 (NT 1526; Bib. 1917: bjuden). Måns Giseson med sin hustru woro kallade till Barns öll hoos sin suåger Johann Marcuson. VRP 1644, s. 48. Fryxell Ber. 2: 78 (1826).
b) bildl., i uttr. med bet.: hädankalla.
α) (i sht i högre l. vitter stil) i uttr. kalla ngn från (förr äv. av l. utav) denna värld(en) l. jämmerdal(en) o. d., kalla ngn ifrån hans anförvanter o. d.; om Gud l. döden; om Gud äv.: kalla ngn till sig; äv.: ngn kallas till Gud o. d.; förr äv. kalla ngn av daga. G1R 1: 49 (1523). (Om) gwdt kallade oss aff thenne werldhen. Därs. 267 (1524). Nw vår herre honum (dvs. Gustav Vasa) åff dagha kallat haffwer. Därs. 5: 229 (1528). Gudh kallede seden Hareld Thordson till sig. SthmTb. 8/7 1573. Gud .. hafver genom den lekamblige döden kallet af thenne jemmerdal, mödesamma och sorgfulla verld .. her Jahan then tridie. RA I. 3: 5 (1593). Huar Gudh kallar theres (dvs. barnens) naturlighe Föräldrar ifrån them. KOF 1: 390 (c. 1618). (Dr Sidenius är) til Gudh den högste kallader. Rudbeck Bref 39 (1666). Liljecrona RiksdKul. 8 (1844).
β) (numera nästan bl. i högre stil, i sht i religiöst spr.) pregnant, om Gud l. döden: hädankalla (ngn). Om gudh wille kalla hono[m] (dvs. mannen) før æn he[n]ne (dvs. hustrun). OPetri Tb. 155 (1527; uppl. 1929). O frögde Ande stat mig bi, / I all then sorg jag kommer i, / Hälst när mig döden kallar. Swedberg Ps. 1694, 216: 9; jfr Ps. 1819, 138: 9. I fall den Högste kallar mig innan jag kommer till Sverget. Leopold (1782) i 2Saml. 7: 20. (Vi) önske oss nåd .. att, när döden kallar oss, vi må vara beredde till en salig hädanfärd. Hb. 1811, s. 22. Hedenstierna Jönsson 237 (1894).
3) anmoda (ngn att mottaga ett ämbete l. en tjänst l. befattning o. d.); utse, förordna, utnämna (ngn till innehavare av ett ämbete osv. l. till medlem av ett samfund l. innehavare av en utmärkelse o. d.); äv.: utse (ngn till att fullgöra ett visst uppdrag), inbjuda (ngn att deltaga i en tävlan o. d.); numera äv. bl. ss. ett mera vittert uttr. för ”välja”, förr äv. ss. adekvat uttr. för detta. Kalla fjärde provpredikant. Kalla ngn till hedersledamot. Svenska Akademien har kallat honom till (sin) ledamot. Svart G1 97 (1561; i fråga om predikoämbete). När någon person lagligen till någon tienst kallat är. RA I. 3: 108 (1593). Ingen må träda til Prediko-Embetet, som icke är lagligen och ordenteligen kallad och begärad. Kyrkol. 19: 1 (1686). (Vi) kalle .. Ed(er) härmed nådeligen, til at .. sammanskrifwa Wår Regements tids Historia. HC11H 5: 174 (1692). Efter den riksdagen (1723) blef Gref Tessin kallad till Cancellieråd. Höpken 1: 253 (1771). Om ingen annan kallade mig till docent, skulle .. (prof. Höijer) göra det. Geijer (1810) i MoB 7: 133. Ingen skall af sin samhällsställning vara utestängd från representantkallet, om han af medborgares förtroende därtill kallas. De Geer Minn. 2: 44 (1866, 1892). (Fr. o. med den 1 januari 1922 upphör rätten) att såsom patronus kalla innehavare av ordinarie prästerlig tjänst i församling. SFS 1921, s. 773. — särsk.
a) (†) i uttr. kalla på ngn; äv. övergående i bet.: vid val (av kyrkoherde) rösta på ngn. Cavallin Herdam. 3: 275 (cit. fr. 1712). En af dem som, som den 11te dennas kallade på Herr Lector Rubin. VDAkt. 1786, nr 8 (1785).
b) adm. i fråga om vissa ämbeten l. tjänster (numera i sht professorsämbete): utnämna resp. (om underordnad myndighet) framställa förslag om utnämning utan ansökan (på grund av framstående förtjänst). Kalla ngn till professor. Huar och Oss sielf täckes nogon extra ordinem att kalla till nogon profession. Thyselius HdlLärov. 2: 34 (1625). Kallelsetjänster (äro sådana), hvartill Konungen, oberoende af förslag och utan att ens departementschefen behöfver göra viss hemställan, .. kallar och utnämner. Reuterskiöld Grundlag. 50 (1924). DN(A) 1934, nr 93, s. 11.
4) om Gud l. försynen (äv. ”ödet” l. naturen o. d.): utvälja l. utse l. bestämma (ngn för ett visst värv l. uppdrag l. viss livsuppgift o. dyl. l. till att uträtta ngt visst l. åtnjuta ngt o. d.); äv. om inre maning l. håg l. böjelse o. d.: draga, locka (ngn till ngt). Käre brödher j ären kalladhe till frijheet. Gal. 5: 13 (NT 1526). Jag är bland tina får, / Doch hafwer tu (gode herde!) mig kallat, / Til herda syszlan swår. Swedberg Ps. 1694, 380: 2; jfr Ps. 1819, 313: 2. Alla vi, som äro kallade till något stort. Fahlcrantz 2: 32 (1826, 1864). Moses var invigd till Prophet och dertill kallad af Jehovah. Agardh ThSkr. 1: 8 (1842, 1855). Biörklund fördes genom omständigheternas makt in på andra värksamhetsområden än de, till hvilka hans håg och böjelser kallade honom. Paulson Minnestal 90 (1899). (†) När Gudh behagar medh tiden kalla henne till ächtenskap. BoupptSthm 9/6 1673. — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: (förut)-bestämd (för ngt); (av sin natur l. läggning) dragen (till ngt), hågad l. böjd (för ngt); äv., nästan bl. i förb. kallad till ngt, övergående i bet.: skickad, ägnad, lämplig, fallen (för ngt); äv. i överförd anv., med sakligt huvudord. Känna sig, anse sig kallad till konstnär. En hvar bör framför annat studera det hvartill han känner sig kallad. Tegnér (WB) 6: 294 (1830). Sverige är genom sitt läge kalladt till sjöfart och handel. Geijer I. 2: 227 (1840). (A. af Kullberg) var dertill (dvs. till poetisk översättare) i hög grad kallad, både genom sin makt öfver språket och sin lätta behandling af versen. Hagberg i 2SAH 26: 156 (1851). (Fabian Wrede var) redan genom sin börd kallad till offentliga värf. Carlson Hist. 5: 95 (1879). (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 65 (1913).
5) (i religiöst spr.) om Gud (l. Kristus l. den helige ande): inbjuda l. mana (ngn) att (göra bättring o. därigm) bliva delaktig av Guds rike; särsk. teol. om denna handling ss. ett led i ”nådens ordning” (se KALLELSE 5). Iach (dvs. Kristus) är ecke kommen till ath kalla the retferdugha, vtan syndare till bätring. Mat. 9: 13 (NT 1526). Monge äro kalladhe, men få äro vthwalde. Därs. 20: 16 (Därs.). Then helghe Ande haffuer migh kallat genom Euangelium. Cat. 1567, s. B 3 b. Månne alla de som hafva blifvit rörde af den kallande nåden, komma till tron på Christum? Schartau Und. 160 (1804). Hvaraf beror framgången af nådens verk hos den kallade menniskan? Kat. 1878, nr 141. Om en människa i otro avfaller från Gud, söker Gud henne med sin kallande och upprättande nåd, att hon må omvända sig till honom. VKristnTro 101 (1917).
6) mana, uppmana (ngn till ngt); äv. i överförd anv. med sakligt subj.; numera bl. (knappast br.) tr. l. abs., förr äv. i förb. kalla på (ngn). Hvad är då Hiärtans-Vänner två? / Hvad är, som kallar Eder på, / At ändtlig fästas samman? Frese VerldslD 29 (1714, 1726). Kallad af behofvet, förvärfvar .. (människan) medel att tillfredsställa det. Elgström (o. Ingelgren) 215 (1810). En åsyn, som kallar till söndring från alla jordiska föremål. Ödmann AnvSkrift. 4 (1822).
7) (†) kräva, påfordra, påkalla (ngt); i förb. kalla på (ngt); vanl. med sakligt subj.; äv. tr.: kräva (ngt av l. från ngn), inkräva (ngt). Tu dåre, j thenne natt skal man kalla thina siäl j frå tigh. Luk. 12: 20 (NT 1526; Luther: von dyr fodern; Vulg.: repetunt a te; Bib. 1917: i denna natt skall din själ utkrävas av dig). Harell Anders[son] skall wara förplichthath .. giöre rede för huadh på thenn skipzredann kallas på. SkrGbgJub. 6: 293 (1593). Kalla Godzen vnder Cronan. Widekindi G2A 224 (c. 1676). Vapen man ifrigt begär: all ungdomen kallar på vapen. Adlerbeth Æn. 299 (1804).
8) (†) väcka, tilldraga sig, påkalla (ngns uppmärksamhet); rikta (ngns uppmärksamhet på ngn l. ngt). Det första som kallat hennes uppmärksamhet (var osv.). Leopold 6: 46 (1790). Tre skaldestycken af (Adlerbeth i Utile Dulcis skrifter) .. skulle äfven i en senare tid .. hafva kallat kännares uppmärksamhet på en författare, hvilken (osv.). Järta 2: 40 (1826).
II. säga l. påstå (ngn l. ngt) vara l. göra (ngt); namngiva, benämna (ngt så l. så); i uttr. kalla ngn l. ngt (så l. så) l. kalla ngn l. ngt för, i Finl. (se 2 f) äv. till (ngt).
1) säga l. påstå (ngn l. ngt) vara, i bet. a äv. göra (det l. det); äv. refl.; stundom mer l. mindre svårt att skilja från 2. Och detta skall kallas att leva! Kallas det att arbeta? (ironiskt). Iesus sadhe till honom, Hwi kallar tw mich godhan? Mark. 10: 18 (NT 1526). Effter .. (Sören Norby) kallade sigh Gudz wen. Svart G1 77 (1561). Thet är nu så i bruuk kommit .. at man strax skulle en Kättare heta och kallas, ther man ett Ordh förandrar. Rudbeckius Luther Cat. 156 (1667). Kort sagt, man kunde båda (dvs. man o. hustru) kalla, / I alt et hjerta och en själ. Bellman Gell. 34 (1793). Aldrig blef han (dvs. Sven Dufva) kallad rädd, blott tokig mellanåt. Runeberg 2: 52 (1846). Det vill jag kalla mycket sagdt, — fortfor prästen muntert. Heidenstam Alienus 1: 195 (1892). Hon hade dock något att kalla för sitt. Fröding NDikt. 138 (1894). — särsk.
a) med ack. o. inf. (l. motsv. passivisk konstr.); numera bl. ngn gg (vard., i folkligt spr.) i uttr. (skola) kallas (göra det l. det), (skola) ”hetas” l. ”sägas” l. synas (göra det l. det, som i själva värket icke göres). Bullernæsius Lögn. 240 (1619). Vthi Phædone inföhrer .. (Platon) en Prophet, hwilcken ifrån the döda kallades wara opstånden. Sylvius Mornay 336 (1674). Sådant kallar jag strida emot Folk-Rätten. SvMerc. 1765, s. 56. Lundgren MålAnt. 3: 64 (1873). Visst skulle .. (de båda kusinerna) kallas gräla med hvarandra, men (osv.). Benedictsson Peng. 64 (1885).
b) (i sht ngt vard.) med pregnant innebörd: säga l. påstå l. mena att ngn l. ngt i sanning l. ”värkligen” l. ”ordentligt” är (det l. det). Det kan man kalla fart! Det kan man kalla en hedersman. Det kallar jag at vara lärd. Sahlstedt (1773). Det kallar jag at vara Karl — det kallar jag at älska! Levin Schiller Cab. 11 (1800). Det kan man kalla att stöta på patrull! Nordstjernan 1846, s. 141. Östergren (1929).
2) giva (ngn l. ngt) det l. det namnet l. den l. den benämningen; namngiva l. benämna l. beteckna (ngn l. ngt så l. så); nämna (ngn l. ngt vid det l. det namnet); med avs. på person särsk. dels: i dopet (l. gm motsv. ceremoni) giva (ngn) ett visst namn, dels: använda (ett visst av ngns namn) om l. till ngn; äv.: titulera (ngn så l. så) l. tilltala (ngn med det l. det tilltalsordet); stundom med bibegrepp av att benämningen osv. är oriktig l. oegentlig l. oberättigad o. d. (i pass. ofta motsatt: värkligen heta). Han döptes till Karl Fredrik och kallades Karl. Kalla ngn (för) tjuv. Han är inte doktor, han bara kallas så. Alexander, kallad den store. Slottet kallades efter sin ägare Trolleholm. Detta kallas stöld på ren svenska; jfr 1. (De) kalladhe .. (barnet) effter sin fadher Zachariam. Luk. 1: 59 (NT 1526; Bib. 1917: de ville kalla honom Sakarias, efter hans fader). (Jesus) vthwalde tolff vthaff .. (sina lärjungar), huilka han och kalladhe Apostlar. Därs. 6: 13 (NT 1526; Bib. 1917: benämnde). (Hanna) födde en son, och kalladhe honom Samuel. 1Sam. 1: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: gav .. namnet). Jagh (dvs. Mickel) steegh til, kallad honom (dvs. Isgrim) Herr. Fosz 325 (1621). Stalldrängen kallade jag för Pälle. Dalin Arg. 1: 97 (1733, 1754). Et enskylt (lag-)värk, Vigers flockar kalladt. Lag 1734, Föret. s. 3. Jag var student, på condition, / Och kallades magister. Runeberg 2: 8 (1847). Jag kallar honom (dvs. Ibsen) du. Strindberg RödaR 70 (1879). Han var hvad man kallar ett godt hufvud. De Geer Minn. 1: 35 (1892). Nilsson FestdVard. 12 (1925). — särsk.
a) (†) med bestämning inledd av prep. av (jfr AV I 9 b β γ'): giva (ngn l. ngt) namn resp. (i pass.) få l. hava namn efter ngn l. ngt l. på grund av ngt; jfr i α slutet. Thenn (sätesgård) hvar och enn besitter och lather kalle sigh utaf. RA I. 2: 51 (1562). Uproret i Småland, som kallades Dackefeigden, aff Nils Dacke. Girs G1 184 (c. 1630). Dässe (riddare) blefwo .. kallade Johanniter Herrar, af Johanne Baptista. HSH 3: 151 (1693). Hvita Brigaden, så kallad af sina fanor. Fryxell Ber. 6: 185 (1833).
b) (numera knappast br.) uppkalla (ngn l. ngt) resp. i pass.: vara uppkallad (efter ngn l. ngt). SvTyHlex. (1851, 1872). (Klostret) Mariebo .. till en början kalladt efter gården (Skemminge). Styffe Un. 26 (1867).
c) (†) i uttr. kalla ngns namn det l. det, giva ngn det l. det namnet; i pass. ngns namn är kallat det l. det, ngns namn är det l. det, ngn bär det l. det namnet. Tw (Maria!) wardher .. födhandes en son hwes nampn tw skal kalla Iesum. Luk. 1: 31 (NT 1526) [efter motsv. konstr. hos Luther o. i Vulg. o. gr.]. Mitt namn är kalladt Pistol. Hagberg Shaksp. 4: 78 (1848; eng. orig.: My name is Pistol called).
d) i uttr. kalla (ngn) vid namn (jfr I 1 a), äv. (vard., bygdemålsfärgat) i namn, tilltala (ngn) med (hans) namn; kalla (ngn l. ngt) vid det l. det namnet l. vid hans l. dess (sitt) rätta namn o. d., giva (ngn l. ngt) det l. det namnet resp. hans l. dess rätta namn, tilltala ngn med det l. det namnet osv. Kalla saken vid dess rätta namn. Hamb. (1700). (Lat.) Nuncupare .. (sv.) Nämna, kalla vid namn. Ekblad 246 (1764). Att desse prester (vid helgedomen i Eleusis) .. under deras tjenstetid ej kallades vid sina rätta namn utan vid mysteriösa. Palmblad Fornk. 1: 529 (1844). Jag hörde nyss, att det inte var dej till lags, att Liljecrona kallade dej i namn. Lagerlöf Kejs. 175 (1914). (†) At hon (dvs. en viss diktform) widh thet Nampnet Sonnet hälsas och kallas. Arvidi 137 (1651).
e) i uttr. kalla ngn l. ngt det l. det namnet o. d., giva ngn l. ngt det l. det namnet osv.; numera bl. (vard., folkligt l. bygdemålsfärgat) i uttr. kalla ngn öknamn l. skymfnamn l. skymford l. fula namn l. fula ord o. d., giva ngn öknamn osv., bruka skymford l. fula ord osv. till l. om ngn. (Det danska krigsfolket o. deras gäster på slottet i Uppsala) ropade .. och skrålade på the Swenska, .. kallandes them all onampn. Svart G1 33 (1561). (Pastorn) hade kallat bonden öknampn, när han wille gå till skrifft, och wist honom bort. ConsEcclAboP 144 (1658). Kallar (gäst) them (dvs. gästgivaren eller hans hjon) oqvädins ord; ligge thet .. i tveböte. BB 28: 10 (Lag 1734). Våre bönder .. kalla dem (dvs. vargarna) Guldfötter och andra vackra namn. Björnståhl Resa 3: 107 (1778). Om man betänker hur .. han .. grälat på oss och kallat oss fula ord. Strömberg Tjuvp. 63 (1916). Östergren (1929).
f) [efter fin. kutsua jotakin joksikin] (i Finl.) i uttr. kalla (ngn l. ngt) till ngt, kalla (ngn l. ngt) för ngt. Enär hilbrand kom hem medh hästen haffuer bärnt kalladt honom till hestetiuff. EkenäsDomb. 1: 48 (1639). (Jag) fick .. kalla Prosten till Farbror. HLittSt. 1: 307 (1821). Ramsay Barnaår 4: 54 (1905). jfr Bergroth FinlSv. 161 (1917).
g) (numera bl. starkt vard., folkligt l. bygdemålsfärgat) i de efter ett ord l. uttryck l. en sats ställda l. parentetiskt inskjutna uttr. de kalla l. man kallar (det), äv. vi kalla l. ni kallar l. han kallar osv., förr äv. som de kalla l. som man kallar osv. l. som kallas l. så kallas, såsom man kallar l. benämner resp. vi kalla l. benämna det osv., såsom det plägar kallas l. benämnas, såsom man säger resp. vi säga osv.; förr äv. i uttr. efter gement sätt att kalla, efter vanligt sätt att benämna (saken), (så) att kalla, ”så att säga” o. d. In til Bolwärcket eller trämuren som the kalla. Petreius Beskr. 1: 5 (1614). En Swänsk Sölfwerdaler .. (betalas) medh fyratijo öre, eller effter gemeent sätt at kalla, medh ottatijo öre. Stiernman Com. 2: 352 (1643). Förmälen J att Anders Torsson, till then pålägningen (J kallen) sigh inthett will bequema. VDAkt. 1652, nr 40. (Han) är .. perdonader till Lijffwet att behålla, slippa medh Gaatolopp, som kallas. Därs. 1679, nr 12. D. 20 Junii om morgonen passerade wi Elbingen innom skärs att kalla. KKD 2: 3 (1703). (De turkiska drabanternas) hufwudbona eller turbanterne, så kallas. Därs. 3: 223 (c. 1710). Den fremmande, ”unga liljan” de kalla. Almqvist Amor. 190 (1839). I mjölkkällaren eller mejeriet han kallade. Strindberg FrBönd. 65 (1889). Ska du nödvändigt längta, di kallar't, .. så (osv.). Koch Arb. 136 (1912).
h) i uttr. så kallad (ngn gg sammanskrivet, i skrift ofta förkortat s. k.), förr äv. bl. kallad, ss. attributiv bestämning till ett sbst. (utan föregående äv. efterställt), motsv. en efterföljande förklarande bisats: ”såsom han l. den l. det osv. kallas l. benämnes”, ”såsom namnet l. beteckningen o. d. lyder”; ofta med bibegrepp av att benämningen osv. är oriktig l. oegentlig l. oförtjänt o. d.: föregiven, förment o. d.; i best. form numera alltid föregånget av best. art. l. av en genitiv. (Svenska kyrkans lära är) uti hela, så kallade, Libro Concordiæ förklarad. Kyrkol. 1: 1 (1686). Ingalunda tillåtes them trängia sig inn mera uti Enges bänken kallad. OfferdalKArk. N I 1, s. 157 (1731). Et Etiopiskt .. (manuskript), som .. förvaras nu uti Munkarnes (dvs. celestinermunkarnas i Paris) kallade Recollectorum Bibliotheque. Björnståhl Resa 1: 104 (1770). Egentligt värde hade (under 1700-talet) ingenting annat än det så kallade nyttiga. Tegnér (WB) 3: 149 (1817). Under den s. k. upplysningens tidehvarf. De Geer Minn. 1: 11 (1892). Siwertz JoDr. 51 (1928).
i) refl.
α) benämna sig (så l. så), antaga l. låta giva sig det l. det namnet l. den l. den titeln osv.; säga sig heta (så l. så); äv. i överförd anv., med sakligt subj. Kalla sig ingenjör. OPetri Tb. 211 (1528; uppl. 1929). Göstaf Lindwesson tilläts att kalla sig Sabelfahna. RARP 2: 93 (1634). Visserligen hafva .. (nordens första inbyggare) icke kallat sig Lappar. Ihre Föret. XXIII (1779). Fången (som de romerska soldaterna förde med sig) kallade sig Paulus. Rydberg Sägn. 2 (1874). Kalle den sig hvad som helst, men religion är modernismen icke. NDA 1912, nr 289, s. 5. Den unge man som åstadkommit detta heter — eller kallar sig — Gösta Stevens. DN(A) 1929, nr 1, s. 7. — särsk. (†) med bestämning inledd av prep. av; jfr a. (Adelsmännen) kallade sig (före E. XIV:s tid) af sina gårdar. 2VittAH 1: 374 (1786, 1789).
β) [jfr fr. s'appeler] (†) heta; stundom svårt att säkert skilja från α. Asteropherus 12 (1609). (Som om) man .. behöfde veta huru författaren kallar sig. Leopold 3: 151 (1798, 1816). Tegnér (WB) 2: 33 (c. 1810).
j) i pass. med mer l. mindre utpräglat intr. bet.: gå under det l. det namnet l. den l. den benämningen, heta. Men Jsaac kom jfrå then brunnen som kalladhes thens leffuandes. 1Mos. 24: 62 (Bib. 1541). Ban kallas på latin Excommunicatio. KOF II. 2: 104 (c. 1655). Angurvadel, så kallades det (dvs. svärdet), och broder till blixten. Tegnér (WB) 5: 21 (1825). Sångaren döljer sig väl, men jag ser honom ofta bland löfven, / Älsklig, munter och käck; hvad han kallas känner jag icke. Wulff Petrarcab. 53 (1905). Här fanns en .. morisk paviljong .. den kallades Alhambra. Siwertz JoDr. 22 (1928). (†) Råstockz stadh är förr kallat Roosen. Bolinus Dagb. 13 (1666).
Särsk. förb.: KALLA AN. (†) till I 1: kalla på, ropa på (ngn). SColumbus Vitt. 134 (1671).
KALLA BORT10 4. jfr BORTKALLA.
1) till I 1. Dähnert 251 (1746). Kalla ngn bort från arbetet. Auerbach (1909).
2) (i sht i högre l. vitter stil) till I 2 (b α), bildl.: hädankalla. Man .. kan (icke) annat än skatta den lycklig, som tidigt kallas bort. Runeberg ESkr. 2: 317 (1847). Auerbach (1909).
KALLA FRAM10 4. [fsv. kalla fram (i bet. 1)] jfr FRAMKALLA.
1) till I 1 o. 2; äv. (i sht i vitter stil) mer l. mindre oeg. o. bildl.; ss. bildl. äv. med sakligt obj. Thå kalladhe Iesus fram itt barn, och stelte thet mit jbland them. Mat. 18: 2 (NT 1526). På then yttersta dagen, när öfwer-ängelens basun kallar the döda fram. Spegel Pass. 322 (c. 1680). Solen har du (Gud!) kallat fram ur sitt tjäll (dvs. låtit gå upp). Almqvist Arb. 13 (1839). TurÅ 1910, s. 116. särsk. (i vitter stil) bildl.: återkalla (ngt) i erinringen, framkalla (ngt) för tanken o. d.; äv.: åskådligt föreställa sig (ngt). JGOxenstierna 2: 144 (1796, 1806). (Levertin) kan kalla fram för sig vilken situation som helst. Söderhjelm Levertin 1: 204 (1914).
2) (i sht i vitter stil) till I 1, i överförd anv.: framkalla, giva upphov till; väcka; åstadkomma, skapa (ngt). Leopold 2: 134 (1801, 1815). (Modern till dottern:) Jag derför länge sökt .. / Att kalla fram (hos dig) en törst till vetande och bildning. CVAStrandberg 2: 355 (1865). Så vidt dennas (dvs. historiens) uppgift .. är att uppväcka lif, kalla fram lif ur det förgångna. KKD 3: XIII (1907).
KALLA FÖRE. (†) till I (1 o.) 2: kalla (ngn) inför sig, kalla (ngn) att inställa sig (inför ngn o. d.). Thå kalladhe .. (Felix) Paulum före och hördhe aff honom om trona på Iesum Christum. Apg. 24: 24 (NT 1526; Bib. 1917: lät hämta). Linné Bref I. 1: 112 (1732).
KALLA HEM10 4. till I 2 (b α): hemkalla; äv. bildl.: hädankalla. När Gvdh osz kallar hemm. Lucidor (SVS) 320 (1673). Den landsförviste kallat hem sig sjelf. Hagberg Shaksp. 3: 42 (1848). jfr HEMKALLA.
KALLA HOP, se KALLA IHOP.
KALLA HÄDAN10 32. till I 2 b α: hädankalla. The döde Lijk, them Gudh allerede til Saligheet hade hädan kallat. G1R 1: 23 (1521); möjl. ssg. Dem Gud har kär han kallar tidigt hädan. Tegnér (WB) 2: 186 (1815). Östergren 3: 481 (1928). jfr HÄDANKALLA.
KALLA IFRÅN. (†) till I 7; i uttr. kalla (ngt) ifrån ngn l. kalla (ngt) ngn ifrån, (åter)kräva (ngt) av ngn, indraga (ngt) för ngn. Så är och hans vnderholdh wordett honnom iffrå kalledt then tijdh han lågh siwk. HH XIII. 1: 166 (1564). Därs. 168. —
KALLA IGEN. [fsv. kalla igen (i bet. 3)] (†) jfr IGENKALLA.
1) till I 1 o. 2: kalla (ngn l. ngt) tillbaka; äv. oeg. o. bildl. 2Sam. 18: 16 (Bib. 1541). Himmel gie, ditt (dvs. Darius') lif däd stod mig (dvs. Artabazus) kalla giän! Börk Darius 345 (1688).
2) till I 7: återkräva (ngt); indraga (ngt). Iemptelandt wart olagliga gifwith fraa swerigis rike .. ty maa iak ok wil tet kalla tiil Swerigis riche i gæn. G1R 1: 47 (1523). UppsDP 19/5 1598. Rudbeckius KonReg. 176 (1615).
3) till I 7: återkalla, upphäva (ngt); återtaga (yttrande o. d.). Therföre kallom wj igen .. alle thee andre forlikningz breff som sidhan giorde våre them emellom. G1R 4: 9 (1527). (Han) kallade sin ordh igen. ÅngermDombRenov. 1642, fol. 72.
4) till II 2: uppkalla barn efter (ngn). (Lapparna) pläga .. kalla igen sina slägtingar. Högström Lapm. 137 (1747).
KALLA IHOP10 04 l. TILLHOPA040, äv. 032, äv. (mindre br.) HOP4. till I 1 o. 2: kalla (till)-sammans, sammankalla. Var ey tilfelle at kalle naagra til hopæ aff raadit. G1R 1: 53 (1523). Han kallade hoop Krigzfolk med Budkaflas upskärande. Verelius 23 (1681). Kalla ihop. Auerbach (1909). jfr HOPKALLA.
KALLA IN10 4. jfr INKALLA.
1) till I 1: (ropa till ngn o.) bedja l. befalla (honom) att komma in (ngnstädes). OPetri Tb. 3 (1524; uppl. 1929). Man kallades .. in i hans (dvs. faderns) fruktade rum. Hellström Lekh. 164 (1927).
2) (numera mindre br.) till I 2: anmoda l. förständiga (ngn) att infinna sig l. inställa sig (ngnstädes), inkalla; äv. oeg. o. bildl. G1R 1: 125 (1523). Kalle Rätten alla borgenärer .. til viss tid in, at sig förklara öfver then befrielse, som gäldenären söker. HB 16: 1 (Lag 1734). Jag är kallad in af sångens gud till tjänst i hans kapell. Karlfeldt FridVis. 8 (1898).
3) (tillf.) till I 3: anmoda (ngn) att inträda (i ett ämbete l. ss. medlem av en församling o. d.), inkalla. En af de första, som han velat kalla in i sin konselj, var öfverste Thulstrup. De Geer Minn. 1: 164 (1892).
KALLA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. jfr NEDKALLA.
1) till I 1; äv. mer l. mindre oeg. (äv. med sakligt subj.). SthmTb. 3/5 1546. Cleopatra. Han (dvs. Cesar) kallas utj Stahn af någet Buller neder. ÖB 114 (c. 1712).
2) (i högre l. vitter stil) till I 1 b β; bildl.: nedkalla (välsignelse l. hämnd l. ondt o. d. över ngn). Meurman (1846). Hör, / Hvad ondt hans böner öfver staden kalla ned. Alexanderson Sept. 39 (1868). (dvs. när bönen är enträgen o. stark) talar den inför Gud, då kallar den ned hans kraft. Rudin OrdUngd. 3: 149 (1903).
KALLA PÅ l. UPPÅ. (†) jfr PÅKALLA.
1) (†) till I 1 b α: anropa (ngn), vända sig till (ngn med en bön o. d.). Europa äskar Fred och kallar honom (dvs. K. XII) på / At han så ung han är, den samma medla må. Brenner Dikt. 1: 24 (1697, 1713).
2) (†) till I 1 b β: låta (ngt ondt o. d.) drabba (ngn). Skulle .. Gud kalla osz uppå krig och dyr tid. HC11H 10: 87 (1650).
3) till I 7: påkalla, kräva. En vördnad, vida djupare, / Än hennes drägt och yttre synas kalla på. Runeberg 5: 139 (1863). Berndtson (1880).
KALLA SAMMAN10 32 l. 40, l. TILLSAMMANS040, äv. 032. [fsv. kalla saman] till I 1 o. 2: kalla tillhopa, sammankalla. Juslenius 44 (1745). Jag kallat samman Riksens flesta Råd. Börjesson Solen 82 (1856). jfr SAMMANKALLA.
KALLA TILL10 4. [fsv. kalla til] (numera mindre br.) till I 1 o. 2: tillkalla. Linc. (1640). Suliman aga .. kallade till några soldater och jagade (orostiftarna) .. genom hela stationen. Dahlgren Jephson 270 (1891).
KALLA TILLBAKA10 040, äv. 032. Linc. (1640).
1) till I 1 o. 2: ropa (ngn) tillbaka; återkalla (ngn); äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. (äv. med sakligt obj.). Han har nyss hunnit ut genom porten; du kan lätt kalla honom tillbaka. Svart G1 16 (1561). Snart i mullen, under golfvets hallar, / Dem (dvs. de dödas hamnar) hanens första rop tillbaka kallar. Atterbom Lyr. 2: 101 (1814). Till sina dalar, sina berg tillbaka / ditt folk dig kallar. Tegnér (WB) 6: 45 (1829). Det onda och bittra ord, som vi icke kunna kalla tillbaka. Flensburg KyrklT 123 (c. 1875); jfr 3. särsk. (i vitter stil, föga br.) bildl.: återkalla (ngt i minnet o. d.), återkalla minnet av (ngt). Mit minne kallar mig förfluten ro tilbaka. GFGyllenborg Vitt. 1: 125 (1755, 1795). CFDahlgren 5: 40 (1832).
2) (†) till I 7: återkräva (ngt); indraga (ngt). OPetri Kr. 146 (c. 1540). Schroderus Os. 2: 268 (1635).
3) (†) till I 7: återkalla, upphäva (ngt); återtaga (yttrande o. d.). Iagh .. kan icke kalla thet (dvs. löftet) til baka. Dom. 11: 35 (Bib. 1541). Dem (dvs. regeringen o. rådet) må fritt stå den resolutionen kalla tillbaka och förandra. RP 6: 191 (1636). Swedberg Schibb. 280 (1716).
KALLA TILLHOPA, se KALLA IHOP.
KALLA TILLSAMMANS, se KALLA SAMMAN.
KALLA UPP10 4, äv. OPP4. jfr UPPKALLA.
1) till I 1 o. 2: ropa till (ngn) l. (gm muntligt l. skriftligt bud o. d.) anmoda l. förständiga (ngn) att komma upp (ngnstädes); äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. KOF II. 2: 503 (c. 1655). JGOxenstierna 2: 93 (1796, 1806; bildl.). Skalden är en magus, hvilken kallar / Opp andar i det mödosamma lifvet. ESjöberg 183 (1820). Han kallade .. upp avdelningschefen (på direktionsrummet) för rapport. Siwertz Varuh. 79 (1926).
2) (i vitter stil) till I 1: bedja l. befalla l. uppmana (ngn) att stiga upp l. resa sig; äv. i bildl. anv. Kalla folket upp, låt röra trumman snart, / Natten är förliden, dagen lyser klart! Runeberg 5: 85 (1860). (Den japanske) soldaten vägrar icke att lystra, då kriget kallar honom upp till fosterlandets försvar. Hedin Pol 1: 429 (1911).
3) (i vitter stil) till I 1, bildl.: väcka (till liv), framkalla, uppkalla (ngt). Den makt att till lif kalla upp skall du hafva. Almqvist RMar. 13 (1834). Du kallar upp minnet, min son, af den jämmer, som (osv.). Lagerlöf HomOd. 25 (1908).
4) (numera föga br.) till II 2: uppkalla (ngn efter ngn); förr äv. i uttr. kalla upp ngns namn. (Han) kallades .. upp efter min sal. morbror. Kurck Lefn. 164 (1705). Moberg Gr. 290 (1815). Låt döpa min dotter och kalla upp mitt namn. SvForns. 2: 133 (1837).
KALLA UT10 4. [jfr fsv. kalla ut, uppbåda, utkalla (krigsfolk)] till I 1. (Männen) kalladhe .. en vth och spoorde om Simon .. war ther till herberghe. Apg. 10: 18 (NT 1526). Auerbach (1909). särsk. sjöt. kalla (den lediga) besättningen (från skansen) upp på däck; särsk. i imper. ss. kommandoord. Ramsten o. Stenfelt (1917). jfr UTKALLA.
KALLA ÅTER10 40. [fsv. kalla ater] jfr ÅTERKALLA.
1) (numera bl. i vitter stil) till I 1 o. 2: kalla tillbaka (se d. o. 1); anträffat bl. i oeg. o. bildl. anv. Lucidor (SVS) 325 (1673; bildl.). Men när en gång menniskoblod strömmat till jord / ur ett dödsbringande sår, o hvem kan / med besvärjelser kalla det åter? Risberg Aisch. 33 (1890). särsk. (†): återkalla (ngt) i minnet. Hur Ni .. / Homeri Hjeltar och hans tal / På skådeplatsen kallar åter. JGOxenstierna 2: 17 (1796, 1806; till G. F. Gyllenborg).
2) (numera knappast br.) till I 7: återkalla, taga tillbaka (ngt); upphäva (ngt). Livin Kyrk. 24 (1781). Astrilds bön ej kallar åter, / Jofurs dom och ödets bud. Leopold 2: 238 (1792, 1815).
Ssgr (†): A: (I 1) KALLE-KLOCKA. mindre kyrkklocka (eg. klocka med vilken kyrkfolket sammankallas). Liten kalleklåcka i Kyrkan. VDAkt. 1788, nr 163. Därs. 23/8 1843.
B [efter (ä.) d. kalds-]: (I 3) KALLS-BREV. [efter ä. d. kaldsbrev] (i fråga om ä. förh. i Skåne) dokument som utvisar att ngn blivit utsedd till innehavare av viss prästerlig tjänst o. d.; fullmakt (å prästämbete o. d.). Cavallin Herdam. 2: 301 (i handl. fr. 1681).
(I 3) -MAN, m. [efter ä. d. kaldsman] (i fråga om ä. förh. i Skåne) elektor för utseende av kyrkoherde i en församling. RARP 9: 382 (1664). Cavallin Herdam. 1: 18 (1854).
Spoiler title