SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KALM, adj., anträffat bl. i n. sg., oböjt, predikativt.
Ordformer
(calm)
Etymologi
[jfr eng. calm; av fr. calme, av it. calmo, lugn, stilla, bildat till calmare, lugna, till calma (se KALM, sbst.2). — Jfr KALMERA]
(†) stilla, lugn. Dagen derefter blef hafvet .. stilla och calm. Dahlberg Dagb. 7 (c. 1660; uppl. 1912).
Spoiler title
Spoiler content