KAN, sbst.3, r. l. m.; pl. -ar l. -er; l. KANE, r. l. m.; pl. -ar; l. KANA, sbst.1, r. l. f.; pl. -or.
Ordformer
(kan 1656. ka(h)na c. 1660—1769. kaane c. 1660. kanna c. 1657. kannar, pl. 1626. ka(h)ner (ca(a)ner), pl. 1627—1740. ka(h)nor (canor), pl. 1636—1752. cannor, pl. 1627)
Etymologi
[fsv. kani, sv. dial. (Östergötl., Smål., Gotl.) kana, liksom d. dial. kane, av mnt. kane, liten båt; jfr holl. kaan o. det från mnt. lånade t. kahn; jfr äv. nor. dial. kane, isl. kani, liten båt, nyisl. äv. kana, båt- l. skålformigt träkärl; jfr äv. isl. kæna, båt. I formen kan är ordet lånat från t. Ordet sammanhänger med KANA, sbst.2; de äldsta båtarna o. de äldsta släddonen stodo tekniskt o. etnografiskt varandra nära (se BHesselman i MinnesskrFilolSGbg 1925,s. 108). — Jfr KANA, sbst.2—3]
(†) mindre farkost, skuta, båt; oftast användt i fråga om t. förh., i sht om nordtyska o. baltiska flodbåtar. OxBr. 6: 8(1626). Han (fick) ifrån Bersun och Laudun .. några kaner eller strömskipp CGyldenhielm(c. 1640) i HH 20: 343. Pråmar kanor och andra fartyg. AORhyzelius(1752) SvMerc. 3: 15. Ihre(1769).
