KANGEL, n.; best. kanglet.
Etymologi
[sv. dial. kangel, bråk, krångel (Smål.); till KANGLA]
(†) krångel, trassel, ”klämma”. Vestu, jag var i et kangel. Dalin Arg. 2: 397 (1734, 1754; anfört ss. yttrat av bygdemålstalande person). I det kanglet ha väl större personer varit än du. Därs.
