KANONIK kan1ωni4k l. -on- l. -ån-, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. kanonik, fr. canonique, sbst.; ytterst av gr. τὸ κανονικόν, av κανονικός (se KANONISK)]
filos. enl. den gr. filosofen Epikuros beteckning för logiken ss. läran om sanningsnormerna; jfr KANON, sbst.1 3 b. Kanonik eller logik, läran om criterium veri. Boström 2: 42 (1838). Wägner FilosH 227 (1892). — (†) allmännare: regel, rättesnöre. De principer, vid hvilka man .. tror sig kunna hvila, (måste) utgöra ledningen och regelen eller canoniken för allt öfrigt philosopherande. Biberg 1: 341 (c. 1820).
