KANONI kan1ωni4 l. -on- l. -ån-, r. l. f.; best. -en l. -n; pl. -er; förr äv. KANONIA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(förr vanl. skrivet ca-. -ni 1855 osv. -nia 1869. -nie 1527—1756. -nier, pl. 1527 osv.)
Etymologi
[jfr t. kanonie; av mlat. canonia, kanikprebende, avledn. av stammen i canonicus (se KANONIKUS)]
(i fråga om förh. under den katolska tiden samt tiden närmast efter reformationens början) kanikprebende. G1R 4: 243(1527). Then Canonie vtj Scara som kalles sancte Canutis prebenda. Därs. 298. Domkyrkornas kanonier anslogos (av Gustav Vasa) .. till skolväsendet. Frey 1848, s. 25.Hagström Herdam. 1: 10(1897).
Ssg (förr): KANONI-RÄNTA, r. l. f. avkastning av kanikprebende. G1R 13: 136(1540).
