KANONIKUS kanω4nikus l. 0302 (cano´nicus Weste; -nònikuss Dalin), m.; i best. anv. utan slutartikel; pl. -ker; stundom äv. (med lat. pl.-form) -ici -isi resp. -isi2 (Geijer I. 1: 226(1845), Holmquist Domk. 3(1908)). (Anm. I ä. tid användes ordet stundom med genomgående lat. böjning. PT 1758, nr 46, s. 3 (: af Canonicis)); äv. KANONIKER kanω4niker l. 0302, m.; best. -n, pl. =.
Ordformer
(förr vanl. skrivet ca-. -ker, sg. 1910. -ker, pl. 1909. -kus (-cus) 1716 osv. i ssg -ick- 1682 (: canonick-godzen))
Etymologi
[jfr t. kanoniker, kanonikus; av mlat. canonicus, eg.: som lever i en efter vissa regler ordnad gemenskap (”vita canonica”), avledn. av lat. canon (se KANON, sbst.1); jfr fsv. kanuniker, kanunker, isl. kanunkr, kannúkr (jfr KANIK). — Jfr CHANONÄS]
(i fråga om förh. inom den romerskkatolska kyrkan, ävensom i Sv. under tiden närmast efter reformationens början) medlem av domkapitel l. kollegiatkapitel, domherre, kanik. Swedberg Schibb. 254(1716). Martorelli, canonicus vid Vaticanen. LittT 1797, s. 116. En Mystère de la Passion av kanonikern Arnoul Greban. Sylwan (o. Bing) 1: 139(1910). Samtliga kanoniker (vid Lunds domkyrka) voro regulerade, d. v. s. följde Augustini regel och levde ett gemensamhetsliv. NordKult. 25: 30(1934).
