SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KANTABEL kanta4bel, adj. -bla; -blare.
Ordformer
(äv. skrivet can-)
Etymologi
[jfr t. kantabel; av it. cantabile, adj., sångbar, till cantare, sjunga (se KANTAT)]
mus. som (lätt) kan sjungas; sångbar; melodiös. Bellman (c. 1788) hos Lamm Oxenst. 79. Efter 1650 framträdde (i Tyskland) mera påtagligt (det musikaliska) beroendet av Italien, och de kantabla solosatserna dominerade avgjort. Norlind AMusH 318 (1921). SvD(A) 1933, nr 355, s. 24. Anm. I den it. formen cantabile (äv. skriven kantabile) användes ordet i musikaliskt fackspr. dels ss. adv. i bet.: sångbart, med framhävande av melodien, melodiöst, dels ss. sbst. (med neutralt genus) i bet.: sångbart, melodiöst (parti av ett) musikstycke. Holmberg 1: 290 (1795). Höijer (1864). 3NF (1925).
Spoiler title
Spoiler content