SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KANT kan4t, adj. oböjl.; adv. =.
Etymologi
[jfr d. kant, adj. (i bet. 2 o. 3), holl. kant, adj., kantig, utspänd, färdig, eng. cant, adj., som har sned(a) kant(er); av KANT, sbst.]
1) som har (så l. så många) sidor o. i närstående anv.; i ssgn FYR-KANT (se d. o. I 1, 2); jfr KANT, sbst. 3, 4, 9.
2) [efter motsv. anv. i holl.; jfr FYRKANT I 2] sjöt. om segel: väl utbredd för den rådande vinden, brassad o. skotad på det efter vinden mest lämpliga sättet; särsk. i uttr. sätta (ett segel) kant, kantsätta (ett segel); jfr KANT, sbst. 1, 3. När storråen är någorlunda om, .. skickas folket till förseglen, efter hvilkas skärpande storseglet sättes kant. Roswall Skeppsm. 1: 113 (1803). (Fartyget) Richard, med seglen alltjemt kant, .. sköt inpå. Trolle Sjöoff. 1: 365 (1869). Smith (1916).
3) [efter holl. kant en klaar; utvecklat ur 2] i uttr. kant och klar, äv. (i b) kant och färdig, som är alldeles i ordning, ordnad på bästa sätt; ”fix och färdig”.
a) sjöt. i fråga om (förhållanden ombord på) fartyg. Hela E. K. Maj:ts Örlogs-Flotta ligger nu kant och klar för ankar. MStenbock (1711) hos Loenbom Stenbock 2: 231. Om ni nu kastar en blick omkring er, hoppas jag ni finner allt kant och klart. Oxenstierna Vanderdecken 33 (1865). Smith (1916). jfr: Alt är nu kant, nu klart. Rosenfeldt Vitt. 211 (c. 1690).
b) (numera bl. i vissa trakter, i sht i Finl., bygdemålsfärgat) i annan anv. Att allting må wara kant och klart wed Wår .. ankomst med Arméen till Dünen. Karl12Slagfält. 2: 380 (i handl. fr. 1701). Sedan jagh giordt alt kant och klart medh Styckerne å Bastionerne. KKD 11: 264 (1704). Iag är .. kant och klar at göra Er nöije (dvs. att slåss). Gyllenborg Vill. 81 (1721). När .. mamma slutligen hade det halfva dussinet (skjortor) .. kant och färdigt. VFl. 1917, s. 86. — särsk. (numera i sht i Finl.) närmande sig l. övergående i bet.: utblottad, barskrapad. Nu är (jag) kant och klar från alt hvad jag skulle påhålla, med et ord, fattig som en kyrk-råtta. Lindahl L'avoc. sav. 4 (1757). Jfr Bergroth FinlSv. 334 (1917).
4) [efter motsv. anv. i holl.; möjl. urspr. (om kärl): som står på lut, som (delvis) tömts gm att ställas på lut, vars vätskeyta står snedt i förh. till kärlets väggar o. bottnar; jfr eng. cant, giva (ngt) en lutande ställning, tömma (ett kärl) gm att ställa det på lut; jfr äv. holl. dat vat heeft wankant, fatet är icke alldeles fullt] (i fackspr.) om vin- l. ättikfat o. d.: som icke är (alldeles) full; jfr KANT, sbst. 1, 3, 9. 4 OxHofft Etticka som är Kant gör mig 3 Hela OxHofft. BoupptSthm 1685, s. 1086, Bil. Fat som ej äro fulla, kallas att vara kant eller ligga kant. Leufvenmark Vin. 1: 263 (1869).
Ssg (till 2, 3 a): KANT-SÄTTA, v.2 (v.1 se sp. 404), -ning. sjöt. brassa o. skota (segel) på det efter vinden mest lämpliga sättet; allmännare: sätta (ngt) i ordning l. i sin behöriga ställning. Ekbohrn NautOrdb. (1840). NF (1884).
Spoiler title
Spoiler content