SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KANTAT kanta4t, r. l. m. l. f. (m. Nordforss (1805), WoJ (1891); f. Envallsson (1802), Heinrich (1814; i formen kantate)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(kantat (can-) 1792 osv. cantate 1782—1851. kantater (can-), pl. 1739 osv.)
Etymologi
[jfr t. kantate, eng. cantata, fr. cantate; av it. cantata, avledn. (eg. p. pf. f.) av cantare, sjunga (jfr KANTABEL), av lat. cantare, sjunga, bildat till canere, sjunga (se KANTOR; jfr CHANSON, CHANSONETT, DISKANT, KANTILENA, KANZON)]
— jfr FEST-, KYRKO-, SORG-KANTAT m. fl.
1) mus. i fråga om förh. fram till 1700-talets midt: ett slags (urspr. för föredragning i hemmet, i adelns gemak o. d. avsett) musikstycke bestående av en cykel av recitativiska solosånger (o. arior); i fråga om förh. efter nämnda tid: ett slags festkomposition för kör, soli och orkester. Londée Kellner 19 (1739). Organisten .. Zink ärnar af egne Compositioner utgifva .. Cantater och Visor. IT 1791, nr 35, s. 4. Wegelius MusH 162 (1892). Oratorier, kantater och andra vokala verk. SFS 1920, s. 1245.
2) litt.-hist. benämning på texten till en kantat (i bet. 1). Kellgren 2: 27 (1782). Kantat vid jubelfest-promotionen i Upsala den 6 September 1877. Rydberg Dikt. 1: 5 (1877, 1882; titel på en dikt). SvLittH 2: 183 (1919).
Spoiler title
Spoiler content