publicerad: 1916
DISKANT diskan4t (disca´nt Weste, disskánnt Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. (bl. mera tillfälligt) -er. Anm. I bet. 1 begagnas fortfarande (i historisk framställning) ofta (då den här ifrågavarande två- l. flerstämmiga satsen afses kanske oftast) den lat. formen discantus, som ngn gg förekommer äfv. i annan anv. Jfr: Mongahanda stemmor, groffua och granna (dvs. fina) .., som man pläghar .. kalla Bassus, Tenor, Discantus och Altus. Balck Musæus M 6 a (1596; i bet. 4). Francos period (på 1200-talet) hade af det föregående seklet ärft .. ett slags enkel kontrapunkt eller Discantus, såsom den då kallades. Bauck 1 Mus. hist. 34 (1862). Man satte en, två eller flera stämmor (discantus) till .. den melodiförande stämman. Därs. Melodien (ligger) i discantus. Norlind Lat. skolsång. 113 (1909; i bet. 4).
Ordformer
Etymologi
[fsv. discant; jfr d. diskant, mnt. o. holl. discant, t. diskant, eng. descant, äfv. discant, fr. déchant, ffr. deschant o. desca(u)nt; af (det tidigast på 1100-talet uppträdande) mlat. discantus, eg. ’isärsjungande' l. ’sång (stämma) som skiljer sig från en annan', af lat. dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. cantus, sång, till canere, sjunga (jfr KANTOR, KANTILENA, äfvensom HANE). Anledningen till namnet, som från början påträffas användt såväl om den till hufvudmelodien fogade bistämman som om den härigenom uppkomna tvåstämmiga satsen, får kanske snarast sökas i motrörelsen (l. det förhållandet att, då den ena stämman stiger, den andra faller, o. tvärtom), hvilken ss. en hufvudprincip för diskanten skiljer denna från det äldre, (öfvervägande) i parallellrörelse fortskridande ’organum'. Då diskanten (i bet.: musikalisk sats af visst slag) äldst var tvåstämmig, uppfattas ordet (o. uppfattades redan tidigt) ej sällan ss. eg. betydande ’dubbelsång' (jfr DI-); jfr t. ex.: ”Discant, (qvasi bis cantus dubbelsång)”. Ratio canendi, præscripta J. Rudbero bl. 3 b (1646; handskr. i Skara stiftsbibl.), ”Discantus (dubbelsång)”. Valentin Musikh. 1: 118 (1900); jfr äfv. nylat. discantus uno modo dicitur a dia, quod est duo, et cantus, quia duplex est, vel duo cantus, seu duorum cantus (Ornithoparchus 1517)]
(mus. utom i 7)
1) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl., t., eng., fr. o. mlat.] (fordom) benämning på en till en gifven melodi (’cantus firmus' l. ’tenor') fogad (sjungen l. spelad, ofta för tillfället improviserad), efter bestämda regler byggd o. gm motrörelse karakteriserad beledsagande öfverstämma; äfv. sammanfattande om två l. flera dylika stämmor samt ss. generellt namn på flerstämmig, polyfon sats (i denna sista bet. senare undanträngdt af KONTRAPUNKT); jfr anm. ofvan. (Domkyrkoorganisten kunde icke) afsättia (dvs. nedskrifva) ett stycke discant uppå tabulatur eller det tillhopa med choro musico förfärdiga (dvs. utföra). Lundström L. Paulinus Gothus 2: 283 (cit. fr. 1631). Discant .. Var i den fordna musiken en sång, som de högsta stämmorna söngo inpromtu, komponerade på tenoren eller bassen, uti deras Chant sur le livre. Envallsson Mus. lex. (1802). Dissonanserna skola (enl. Franco från Köln) .. på behöriga ställen blandas med konsonanserna, och detta sålunda, att, om tenoren (den melodiförande stämman) stiger, diskanten skall falla, och tvärtom. Mankell Kyrkomus. hist. 112 (1841). Diskanten låg visserligen högre än tenoren, men var dock icke hufvudmelodi, utan fastmera en från melodien afvikande stämma. Dens. Mus. hist. 1: 227 (1864). Att utsira diskanten med binoter och t. o. m. koloraturer, tyckes hafva varit ganska allmänt. Wegelius Mus. hist. 53 (1891).
2) [jfr fsv. theres aldrasötestä sangher ok discant samt motsv. anv. i ä. d.] (fordom) två- l. flerstämmig figuralsång (i motsats till den enstämmiga gregorianska sången); äfv. om på motsvarande sätt inrättad instrumentalmusik (resp. sång o. instrumentalmusik i förening). Discant och huad som hörer ad Musicam figuratiuam (dvs. mensuralmusiken), holler man icke heller olijdeligit j kyrkionne. L. Petri Kyrkost. 64 b (1566). Hwad som till scholan warder gifwit .. för discant (m. m.), .. skal scholemästaren ther af hafwa tridie parten. Rudbeckius Kyrkiost. 46 (c. 1635). När folket tillhopa kommit är, begynnes strax wärket (dvs. kyrkoinvigningen) medh sång, antingen Discant, der så skee kan, eller elliest en tienligh swensk psalm. E. Emporagrius (c. 1655) i KOF II. 2: 354. Såssom Instrumentisterne, som sin lön med sochner bekomma, oss uthi siungande för lijk præiudicera; nödgas wij (diskantister vid Växiö skola), dher icke correction skeer, .. Discanten öfwergifwa. Växiö domk. akt. 1684, s. 233. jfr: The stora Herrar (i Ryssland) sampt Storfursterna, när the holla Gästebudh och Panket, hafwa the synnerligh lust til at hissa sina hundar vppå stora Biörnar, och hafwa ther hoos många spelmän, som siunga en hoop .. otuchtigha wijsor och slå vppå sina trummor och lurar, och blåsa vti sina Basuner, Pipor och Skarmeior alla tilhopa, så at ther af blifuer en synnerligh Diskant och hundatiutande, ther widh the Muskowiter sigh storligen frögda, och mena ingen bättre lust eller Musica wara til, effter the aldrigh någhon bättre hafwa hördt. Petreius Beskr. 5: 12 (1615). — särsk.
a) i uttr. sjunga diskant, utföra två- l. flerstämmig figuralsång. Discant siunges ordinarie om högtijder. .. Ther emellan them som begiära discant, gifwe, för än Scholens instrumenta musica uttagas til Scholen hwad honom synes sedan efter seedwanen. Lundin (o. Strindberg) G. Sthm 293 (cit. fr. 1630; ur skolstadga för Nikolai skola i Sthm). Såsom här till hafwer warit i bruuk och tillåtet, att the, som i Gymnasier och Scholar tiena och studera, widh marknadz tijder, och sombligestädes om hösten för Luciæ, uthgå till the fremmande anländandes, och ellies hemma boendes huus och herbergen, at siunga Discant, der medh beweka them till någon hielp i deras studier: Så skal sådant och här effter tillåtas. E. Emporagrius (c. 1655) i KOF II. 2: 122. Rector Cantus .. skal .. öfwa sin hoop til at siunga Discant, hwar dagh ifrån tolf til it slår. O. Laurelius (1659) Därs. II. 1: 454. Han (träffade) några af wår societet (dvs. af vårt sällskap, af oss gymnasister) .., dhem han badh siunga Discant för sig. Växiö domk. akt. 1685, nr 240.
b) [jfr ä. d. naar skolemesteren med sine hørere og disciple synge en hel messe paa discant; jfr äfv. fsv. var then mässan sungen mäst i discant] (†) i uttr. sjunga (ngt) på diskant, sjunga (ngt) två- l. flerstämmigt (på ett sådant sätt att de särskilda tonerna få bestämda tidsvärden i förhållande till hvarandra). (Den sjuke har) låtit .. tröstelige Skrifftennes Sententier vthaff sinom käre Broder sigh föreläsas, och siunges, Ja och sielfwer medh honom, them sungit vppå Discant medh twå Stemmor. Westhius Likpr. ö. N. Pederson 12 (1645).
c) oeg. o. bildl. Klåckorna (i Tyska kyrkan i Sthm) intonera och stämma öffwerenz siungandes en heel disscant. Bolinus Dagb. 52 (1670). — (†) Jagh är then som Klockor kan giuta, / Thet iagh säger är wist och sant, / The Klockor pläga gå på Diskant. Bedlegr. 7 (1647); jfr b. (I katedralen i Lübeck) äro fyra klåcker the gå en hijspanisk (dvs. ’stolt', ståtlig) discant nämbligh en Baasz, Tenor, Alt och Discant. Bolinus Dagb. 12 (1666); jfr 4.
3) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (fordom) benämning på (den af gymnasister sammansatta) sångkören vid en lärdomsskola. Wij samptelige Discentes uthi Discanten (nödgas anmäla för konsistorium) .. huru såsom dhe oss tillslagne præmia för wårt upwachtande wid musiquen .. ära i förleden höst-termin .. blefne oss förhålne. Växiö domk. akt. 1709, nr 398. Gymnasiets sångkör kallades (på 1600-talet) vanligen ”diskanten” och dess medlemmar ”diskantisterna”. Arcadius Vexjö lärov. 43 (1889).
4) [jfr motsv. anv. i d., t., eng. o. nylat.] (numera knappast br. utom med afs. på ä. förh.) benämning på den högsta stämman i blandad kör l. öfverhufvud på stämma för sopranröst i flerstämmig komposition: sopran(stämma); äfv., i förb. första, andra diskanten, om de högsta stämmorna i flerstämmigt sångstycke (särsk. i dylikt för enbart fruntimmers- l. barnröster); förr äfv. om motsvarande stämma l. stämmor i instrumentalmusikverk. Bolinus Dagb. 12 (1666; se under 2 c). Discanten i musik, i sång och på instrumenter. Möller (1745; under dessus, sbst.). (Antikens folk) kunde .. ej sjunga och spela sådane Concerter som nu brukas af åtskillige partier (dvs. olika stämmor), med Discant, Prim eller Principal, Second, Alt och Bas. Hülphers Mus. 40 (1773). Diskanten är den öfversta och finaste stämman, och sjunges af barn och fruntimmer. Mecklin För beg. i tonk. 8 (1802). Första, andra discanten, (fr.) premier el. haut-dessus, second el. bas-dessus. Weste (1807). En Choralbok måste ej inrättas enkom för Orgelspelaren, utan äfven för fyra sångröster: Diskant, Alt, Tenor och Bas. J. C. F. Hæffner i Phosph. 1810, s. 61. Diskant .. Högsta stämman i fyrstämmig sång .. Högsta stämman i instrumentalmusik. Föres af första violinen, samt vid musik af blåsinstrumenter, utaf flöjt eller klarinett. Dalin (1850). Melodien förlades .. (under reformationstiden) än i discanten än i tenoren. Norlind Lat. skolsång. 150 (1909). — bildl. Då är i ett hus en Ängla-Chor at höra, / När Bas och dess Discant med liufhet följas åt. Rydelius Vitt. 110 (1716; med syftning på man o. hustru). Syrsorna sjöngo diskant till vattenfallets grofva bas. Bremer Nina 498 (1835). Gräshoppornas glasklara diskant. Levertin Sv. gestalt. 125 (1903). jfr: Dräkten (på ett porträtt som Pilo målat) bildar ett vackert koloristiskt ackord i brunt (rocken) och blått (västen) med en hög diskant af hvitt (spetskråset). Sirén Pilo 93 (1902).
5) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (numera föga br.) om sångröst: hög kvinno-(, kastrat-) l. barnröst hvars tonomfång i regeln sträcker sig ungefär från ettstrukna c till tvåstrukna a (o. alltså lämpar sig för öfversta stämman i blandad kör osv.), sopran(röst). I templen skrålar / Den glädtiga ungdom bas och discant. Bellman 6: 220 (1786). Vi vilje kalla den Djupare rösten hos Qvinnor Contra-Alt, för att ej fela mot det antagna bruket, deras Mellan-röst Djup Discant, och deras Höga röst Discant, eller Sopran. Sånglära 3 (1814). Diskant .. Den högre barn- eller qvinnorösten. Numera vanligare Sopran. Dalin (1850). Ekbohrn Främ. ord (1878). jfr: En enslig trashank borta / Vid vägens kant / Gnolar en visstump hit / Med hes diskant. Bååth N. dikt. 52 (1881); jfr DISKANT-RÖST 1, -STÄMMA 2.
6) [jfr motsv. anv. i t.] (numera bl. med afs. på ä. förh.) om det musikinstrument inom en grupp instrument af samma slag som lämpar sig o. är afsedt för utförandet af den mot diskanten (öfversta stämman) vid sång svarande stämman: ’diskantfiol', ’diskantflöjt' o. d. Att stryka bas-viol, diskant och harpor flera / Månd' hvarken hug ell' tid mig fattas, tryta, fela. Broman Helsingb. 18 (c. 1730). Le premier, second dessus, första, andra discanten ibland instrumenter. Holmberg (1795; under dessus). Diskant .. Det musikaliska instrument, .. som ger första stämman. Kindblad (1870). Många olika former funnos (af blockflöjten) allt efter storleken: kontrabas, bas, tenor, alt, diskant och piccolo. Norlind Musiklex. 263 (1912).
7) [jfr motsv. anv. i t.; utveckladt ur 5] (tal-) röst i högt tonläge (hos kvinna, barn l. man); hög o. gäll röst. Med sin dundrande bas (öfverröstade han) ofta (i konsistoriet) .. den feta Présidentens halfqväfda discant. Eurén Orth. 2: 53 (1794). Majorns .. discant, som af vreden förvandlades till en skärande piccola. Knorring Ståndsp. 1: 95 (1838). (Lärarens) stämma dånade genom rummet, och .. (pojkarnas) svar klingade hurtigt i glada diskanter. Ödman Ungd.-m. 2: 232 (1880, 1881). Fröken Sallgren .. talade med sin högsta, gällaste diskant. Tavaststjerna Inföd. 241 (1887). Nyblom Österut 69 (1908). — särsk. i uttr. i högsta diskanten, med sin gällaste röst, så högt o. gällt man kan. Björkman (1889). Auerbach (1908).
8) [jfr motsv. anv. i d.] i fråga om piano- l. orgelmusik, om det parti som högra handen l., vid stycken för fyra händer, den till höger sittande spelaren har att utföra; motsatt BAS. Spela diskanten i ett stycke för fyra händer. Dalin (1850). I pianomusik (kallas) högra handens parti diskant. Bauck Mus. reallex. (1871).
9) om det öfre notsystemet i musikalier med dubbelt notplan; motsatt BAS. Här gå noterna för vänstra handen upp i diskanten.
10) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] om den del af piano l. orgel på hvilken högra handens l. den till höger sittande spelarens parti (normalt) utföres; mest om högra hälften af klaviaturen; motsatt BAS. (Bas är) den delen af klaviaturen, hvarpå spelas med venstra handen, och hvaremot den öfriga delen, som anslås med den högra, då till motstycke kallas Diskant. Almqvist 241 (1842). Kalle Utter .. tog plats vid pianot, men redan vid första anslaget slog han af ett par strängar i diskanten. Blanche Bild. 1: 165 (1863). C i midten (af pianoklaviaturen) skiljer .. klaviaturen i två delar; den öfre kallas diskant .., och den nedre kallas bas. Bocklet Pianoskola 1 (1896, 1912). Hvarje ton i klaviaturen (å ”konstharmoniet”, ett slags orgelharmonium) kan angifva fyra olika tonhöjder — d. v. s. det finnes möjlighet att i diskanten frambringa äfven de djupaste (32-fots) toner, liksom ock i basen de högsta (2-fots) toner. PT 1909, nr 174 A, s. 3.
11) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] om den högre hälften af tonsystemet (vanl. räknad från ettstrukna c uppåt); motsatt BAS. Konv.-lex. (1858). I dagligt språkbruk plägar man kalla .. den högre hälften (af tonföljden), eller de högre oktaverna jemte hela ettstrukna (stundom äfven de högsta tonerna af lilla) oktaven: Diskant. Bauck 1 Musikl. 1: 7 (1864). Hela tonsystemet delar man i den höga och den låga tonregionen (i dagligt tal diskant och bas). Möller Lärob. i mus. 3 (1880). Efter en stund kommo några ackord från flygeln, .. mjuka och högt uppe i diskanten. Hellström När mannen vaknar 38 (1905).
Ssgr: A: (4; jfr 6) DISKANT-BASUN03~02. (fordom) Mankell Mus. hist. 2: 98 (1864; med afs. på förh. i Tyskl. i ä. tid). —
(2) -BOK~2. (disc(h)ante- Fört. ö. Hert. Johans löseg. 1563, s. 38, 102; discantz- Kult o. konst 1906, s. 103 (cit. fr. 1602), Leinberg Skolv. 4: 173 (1665), Sammelb. d. internat. musikges. 9: 204 (1712) m. fl. (den vanliga formen under 1600- o. början af 1700-talet); discant- Bidr. t. Åbo hist. I. 1: 112 (c. 1630) osv.) [jfr ä. d. diskantsbog] (fordom) tryckt l. handskrifven (väl oftast det senare) bok innehållande (jämte text) noterna till (de särskilda stämmorna i) för figuralsång satta kompositioner (l. på motsvarande sätt inrättad instrumentalmusik); äfv. om bok afsedd att införa dylika kompositioner i. Fört. ö. Hert. Johans löseg. 1563, s. 38. Discantzböker, 4 voces (dvs. stämmor), Röde inbundne. Kult o. konst 1906, s. 103 (cit. fr. 1602). 8 Diskantzböker skreffna och halffnötta. .. Än Nije Diskantz böcker oskreffna. Hall V. aktst. 125 (i handl. fr. 1638). Norlind Sv. musikh. 51 (1901; med afs. på förh. 1615). —
(4; jfr 6) -BOMBERT~20. (fordom) (Ur bomberten, ett arabiskt instrument,) hvilket hade högre stämning — den s. k. diskantbomberten —, framgick sedermera den nuvarande europeiska oboen. Valentin Musikh. 1: 48 (1900). —
(4; jfr 6) -CITTRA~20. Af cittror finnas 3 hufvudarter, nämligen diskant- eller primcittra, konsertcittra, som är något större än den förra, och alt- eller elegi-cittra. 2 NF 5: 360 (1906). —
(4; jfr 6) -FIOL~02. (discantz- Kult o. konst 1907, s. 101 (cit. fr. 1630), Växiö domk. akt. 1735, nr 272 m. fl.; diskant- (discant-) Hall V. aktst. 126 (1649), Annerstedt UUHist. Bih. 3: 16 (1698) osv.) (numera knappast annat än med afs. på ä. förh.) violin; jfr -VIOLIN. Kult o. konst 1907, s. 101 (cit. fr. 1630). Vid hvilka tillfällen .. jag ock .. närvarande var, anten med Diskant-, Brasche- (dvs. alt-) eller Bas-viol. Broman Helsingb. 40 (c. 1720). Man fördelar .. i allmänhet desse instrumenter i Bass- och Diskantvioler, samt Alt- och Tenor-violer. Envallsson Mus. lex. 340 (1802). Vid ett litet upplopp af eleverna (vid Växiö skola) 1699 hade dessa musik med sig, två diskantfioler och en basfiol. T. Norlind i Kult o. konst 1906, s. 94. —
(4; jfr 6) -FLÖJT~2. (numera knappast annat än med afs. på ä. förh.) Basflöjt, qvintflöjt, diskantflöjter. Arcadius Vexjö lärov. 43 (efter inventarieförteckning från c. 1725). Diskant-flöjtens (omfång sträckte sig) ifrån ettstrukna f till trestrukna g. Likväl stod diskant-flöjten en ton djupare än orkester-tonen, så att om tonen g blåstes, den klingade som f. Mankell Mus. hist. 2: 84 (1864). Detta instrument (dvs. flauto dolce, ’flöjtdus') .. förekom på 1500-talet i fyra storlekar och lägen: basflöjt, tenorflöjt, altflöjt och diskantflöjt (med gemensamt namn kallade blockflöjt). 2 NF 8: 688 (1907). (Tvärflöjten) gjordes .. i olika storlek: bas-, tenor-, diskant- och piccolo-f(löjt). Norlind Musiklex. 263 (1912). —
(jfr 12) -FORM. [jfr ä. d. en bog er enten i en folio eller bred som en discantsbog in lang format] (†) om bokformat som erinrar om en diskantboks, tvärformat. Hercules, tryckt twå gångor i Upsala i discant form i Octavo. Columbus Ordesk. 40 (1678). —
(4; jfr 6) -GAMBA~20. (fordom) Michaël Prætorius .. uppräknar (i 2:dra delen af ”Syntagma musicum” 1618) 5 olika storlekar af Viola di gamba, nemligen Diskant-, Alt-, Tenor-, Bas- och Contrabasgamba. G. F. Steiner i SDS 1899, nr 123, s. 2. Norlind Musiklex. 289 (1912). —
-GÅNG~2, pl. -ar.
1) (med afs. på ä. förh.) till 2. I Sverge — liksom på Europas kontinent — förekom sedan äldre tider den plägsed, att djäknarne vid tiden för större kyrkliga fester vandrade under sång genom staden, uppvaktande förmögnare familjer, af hvilka de kunde påräkna en kontant erkänsla för sin artighet. I de södra provinserna företogs denna s. k. diskantgång eller korgång, äfven kallad vandring ”ostiatim” (d. v. s. från dörr till dörr), på Mårtens-, jul- och trettondagsaftnarna. C. v. Bonsdorff i Förh. o. upps. 12: 8 (1899). Kort före medlet af 1600-talet företogo katedralskolans (i Åbo) djäknar tvenne gånger om året s. k. diskantgång i staden. Hastig Katedralsk. i Åbo 95 (1907).
2) till 4: tongång i diskantstämma. (Temat) låter (helt hastigt) förnimma sig i diskantgångarna, under det basen eller några mellanstämmor (om sådana äro för handen) öfverljudt språka om mycket annat. Almqvist Hind. 31 (1833). —
(4) -INSTRUMENT~002. (numera bl. ngn gg med afs. på ä. förh.) = DISKANT 6. Björkegren (1784; under dessus, sbst.). Diskantinstrument .. Musikinstrument, som har diskantstämman vid instrumentalmusik. Dalin (1850). Hahnsson (1888). —
-KLAUSEL~20 o. -KLAUSUL~02. [jfr t. diskant-klausel] (numera föga br.) = -SLUT. Diskantklausel. Konv.-lex. (1858; med hänv. till -slut). Discantclausel. Höijer Musiklex. (1864; med hänv. till -slut). Diskantklausul. Bauck Mus. reallex. (1871). Anm. Londée Kellner 23 (1739) kallar denna slutformel för ”Den Discantiserande” [efter t. die diskantisierende klausel]. —
(4) -KLAV~2. [jfr d. diskantnøgle, t. diskantschlüssel]
a) (†) c-klav som förlägger ettstrukna c till första linjen på notplanet, sopranklav; jfr -TECKEN. Nu äge vi rätteligen blott tre klafver, den ena i qvint efter den andra; näml. F-klafven eller Bass-klafven ..; C- eller Discant-klafven, och G- eller Viol-klafven. Envallsson Mus. lex. 49 (1802). Ahlström Mus. fickordb. (1852; under discant-tecken).
b) g-klav som förlägger ettstrukna g till andra linjen på notplanet, violinklav. DiskantKlaven (den Tyska). Mecklin För beg. i tonk. 11 (1802). Noteringen (för harpan) sker liksom för piano i diskant- och basklav. Eklund o. Lundgren Krehl 154 (1912).
c) (förr) i förb. fransk diskantklav, g-klav som förlägger ettstrukna g till första linjen på notplanet, fransk violinklav. S. Landtmanson i Karol. förb. årsb. 1913, s. 392. —
(4; jfr 6) -LUTA~20. En liten italiensk diskantluta af en mindre mandolins storlek. G. F. Steiner i SDS 1899, nr 117, s. 2. —
(2, 3) -LÄKTARE. (†) sångläktare (från hvilken diskantsång utfördes). jfr: Gymnasi Discant läcktaren. Växiö gymn. räkensk. 1794, Verif. s. 121. —
(4; jfr 6) -OBOE~200 l. ~020. (numera bl. med afs. på ä. förh.) Fädren begagnade ”diskant-”, men äfven ”alt-, tenor- och bas-oboer”. Diskant-oboen är den ännu brukliga. Mankell Mus. hist. 2: 89 (1864). —
(2) -PENNINGAR~200, pl. (diskantz- (discantz-) Botvidi, Växiö domk. akt. 1709, nr 399, m. fl.) [jfr ä. d. diskant(s)pen(nin)ge] (fordom) penningar som lärjungarna vid en lärdomsskola insamlade gm att ’sjunga diskant'. Botvidi Underv. om gymn. 6 (1633). Discantz penningar af Giötterydh, som för halfwa Åhret toges till Scholebygnaden. Växiö gymn. räkensk. 1701, s. 102. Rektor (i Kristianstad) åtnjöt .. i äldre tider .. halfparten af de s. k. diskantpenningarne, som insamlades vid de tre stora högtiderne, mårtens-, jul- och trettondedags-aftnar. Rietz Sk. skolv. hist. 491 (1848). —
-RÖST~2.
1) (numera knappast br.) till 5: sopran(röst); i ä. tid understundom äfv. om tenor; jfr -STÄMMA 2. En excellent discantröst. O. Rudbeck d. ä. (1673) hos Kallstenius Uppsalasångens hist. 13 (kanske om tenorröst). Discantrösten går sällan under {e_}, men altid öfver {f‗}. Vogler Clavérschola 7 (1798). Wenström o. Harlock (1904).
(4) -SLUT~2. jfr -KLAUSEL. Diskantslut. Den kadensformel, som en diskantstämma i kompositioner, tillhörande den stränga stilen, vid ett fullkomligt tonslut har att iakttaga. Konv.-lex. (1858). Höijer Musiklex. (1864). Diskantslut, öfverstämmans gång från lilla undersekunden till tonikan i helt, fullkomligt slutfall. 2 NF (1906). —
(10, 11) -STRÄNG~2. särsk. om sträng å piano o. d. Expos. af sv. slöjdprod. i Sthm 1847, s. 6. Uppf. b. 2: 483 (1873; i fråga om harpa). SAOL (1900). —
(2) -STYCKE~20. (diskantz- (discantz-) Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 16 (1640), Consist. eccl. Abo. prot. 16 (1656), Gyllenius; discant- Westhius Likpr. ö. N. Pederson 39 (1645)) (fordom) komposition skrifven l. arrangerad för figuralsång (l. på motsv. sätt inrättad instrumentalmusik). När introducendus professor gick in i Academien, då musicerades och söngz ett discantzstycke. Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 16 (1640). Förr och effter Barnetz Christendom (dvs. kristning, dop) sungess några Discantz Styckor. Gyllenius Diar. 263 (1663). —
-STÄMMA~20, sbst.
1) = DISKANT 4. Björkegren (1784; under dessus, sbst.). Den klav som begagnas för Guitarr är densamma som begagnas för violin och för diskantstämman i sång. Grafström Guitarrsk. 6 (1857). Man utgifver (under frihetstiden) koralböcker innehållande koralernas ”diskantstämmor med sina dekorationer”. Norlind Sv. musikh. 130 (1901). I andra diskantstämman står: ”Liber scholæ Arosiensis. Anno 1626”. Dens. i Kult o. konst 1907, s. 103.
2) (numera knappast br.) = -RÖST 1. (En student som) uti sin stora fattigdom med särdeles flit i några år bortåt dragit sig igenom i studier och Musiqven och för sin vackra discantstämma är der aldeles omistande. Kallstenius Uppsalasångens hist. 13 (citat fr. 1714; sannol. om tenorröst). Hans beprisade discantstämma. I. Hwasser (1847) i Förh. o. upps. 21: 81 (i fråga om tenoren D. Hwasser). Dalin (1850). bildl. (Stormens) förfärliga bastoner förskräckte .. (sjömännen) mindre, än .. (brännvinsklockans) ljufliga diskantstämma fägnade dem. J. Wallenberg 146 (1771).
3) = -RÖST 2. Hvad gråter du för? — frågade nära invid honom en välklingande diskantstämma. Blanche Våln. 484 (1847).
(2) -SÅNG~2. (discante- E. Emporagrius (c. 1655) i KOF II. 2: 119; discantz- O. Laurelius; discant- Norlind Lat. skolsång. 27 (cit. fr. c. 1650)) (fordom) två- l. flerstämmig figuralsång. All cantus figurativus eller discantsångh. Norlind Lat. skolsång. 27 (cit. fr. c. 1650). O. Laurelius (1659) i KOF II. 1: 222. Norlind Lat. skolsång. 4 (1909). —
(4) -SÅNGARE~200. (numera knappast br.) sopransångare; jfr DISKANTIST 2. Wikforss (1804; under discantsänger). Diskantsångare, sopranist. Dalin Fr. o. sv. lex. (1842; under dessus, sbst.). Hahnsson (1888; med hänv. till diskantist). —
(4) -TECKEN. [jfr t. diskant-zeichen] (†) sopranklav; jfr -KLAV a. Ahlström Mus. fickordb. (1852). —
(10, 11) -TON~2. Höga tonregionen. Diskant-toner. Möller Lärob. i mus. 2 (1880). Heidenstam End. 28 (1889). —
(4; jfr 6) -VIOLIN~002. (knappast annat än med afs. på ä. förh.) violin; jfr -FIOL o. DISKANTS-FELA. Dalin (1850; under diskant). Discant-violin, liktydigt med violin. Ahlström Mus. fickordb. (1852). (Af ’viola di braccia') funnos en mängd arter. M. Prætorius uppräknar (i ”Syntagma musicum” 1618) 6 dylika, nemligen Piccoloviolin, Diskantviolin i 2 storlekar, Alt-, Tenor- och Basviolin. G. F. Steiner i SDS 1899, nr 123, s. 3.
B (†): DISKANTE-BOK, -SÅNG, se A. —
-VIS, dels adv., dels sbst. i förb. på diskantevis.
1) till 1: på det sätt som är utmärkande för diskantering (se DISKANTERA 1). Eij heller skal wara tilstadt, retta och egenteliga toonen (i psalmerna) .. medh röstens senckiande eller uphöiande på Discantewijss (som en part göra) wrengia och förandra. O. Laurelius (1659) i KOF II. 1: 222.
2) till 2: på det sätt som är utmärkande för flerstämmig figuralsång; med (användande af) flerstämmig figuralsång. Ingen deel skal i församblingene läsin eller sungen warda, ehwadh thet skeer Discantewijs eller elliest, som icke antingen är sielfwa Skrifftenes uthtrychta ord .. eller ock ther medh .. klarligen kommer öfwereens. E. Emporagrius (c. 1655) i KOF II. 2: 118.
C (†): DISKANTS-BOK, se A. —
-FELA. = DISKANTFIOL. En discantsfedla och en tenorfedla. Kult o. konst 1906, s. 94 (citat fr. 1630). Een Discantz fedla något gammal medh knapp färdigh. Hall V. aktst. 126 (i handl. fr. 1638). —
-FIOL, -PENNINGAR, -STYCKE, -SÅNG, se A.
Spoiler title
Spoiler content