publicerad: 1935
KAPPAS kap3as2, i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat, äv. KÄPPAS ɟäp3as2, v. dep. -ades; förr äv. (i bet. 1 a, 2) KAPPA, v.3, l. (i bet. 1 a) KÄPPA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (i bet. 1, numera bl. bygdemålsfärgat, Nyrén Charakt. 84 (c. 1765), Budk(Brage) 1922, s. 7), -NING (i bet. 1, †, Palmblad Fornk. 2: 205 (1844: vindricknings-kappning)).
Ordformer
(kappas 1712 osv. k(i)äppas (keppas) 1582—1921. kappa SvForns. (i bet. 1 a), 1730 (i bet. 2)—1758 (i bet. 2). käppa 1831 (: käppande, p. pr.; i bet. 1 a))
Etymologi
[sv. dial. kappa (i bet. 2), kappas, käppas, motsv. ä. dan. o. dan. dial. kæppe(s), nor. dial. kappast, kjeppast, tävla, vara ivrig, isl. keppa o. keppask, vara ivrig, anstränga sig; i formen käppa(s) osv. en äldre, i formen kappa(s) osv. en yngre avledn. av KAPP, sbst.2 l. adv.; jfr äv. sv. dial. kämpas (se Hof DialVg. 166 (1772; angivet ss. användt i Sveal.)). — Jfr Hellquist EtymOrdb. (1921)]
1) tävla med ngn i snabbhet o. d., söka att få ett arbete o. d. utfört före en medtävlare l. att få mera uträttat än en medtävlare (under viss tid), söka att utmärka sig framför andra l. att bliva den förste bland personer som deltaga i ngn tävling; med pluralt subj.: tävla med varandra.
a) (†) intr., = b β. Det hon är bleker det undrar jag ej på; / Ty hon hafver kappat med min gångare grå. SvForns. 1: 209. Hamrarnas med hvarandra käppande slag. Unge Prom. 1: 212 (1831).
b) (ngt vard.) dep.
α) med pluralt subj., i reciprok bet.: tävla med varandra; förr äv.: strida (om ngt). Kappas i l. om ngt l. i att göra ngt. Bureus Suml. 25 (c. 1600). Den 14 kommo vi till en liten källa och fingo se, huru manfolk och qvinfolk de käppades om grumligt vatn. Eneman Resa 2: 82 (1712). Kappas i välgerningar. Hagberg Aristoph. 75 (1834). Allt det, som de tvungits att ära och böja sig för, kappades de nu om att skymfa. Heidenstam Folkung. 2: 35 (1907). Kappas i att äta, dricka. Auerbach (1909). Unga och gamla svängde liarna, som gällde det att kappas. Agrell Tolstoj Kar. 1: 349 (1926). (†) Thet (dvs. jungfru Marias uppförande mot Elisabet) är en annar Kamp, än som wåra qwinnor keppas, för prål skul nödga hwar andra til at föregå, och wilia doch sielffue gärna wara the främste. PErici Musæus 3: 92 b (1582). — särsk.
α') (†) med prep. med: tävla i ngt. Då de käppades med skryt och prat där inne. Browallius Holbg 46 (1744). Käppas, med lopp eller kiörande. Juslenius 156 (1745).
β') gå l. springa l. köra o. d. i kapp; stundom mer l. mindre oeg., närmande sig bet.: skynda sig till en plats (som om det gällde att komma först). Gosselman Col. 2: 26 (1828). Violer falla. Och hästar kappas / i lössläppt vildhet, i hetsadt sken. Heidenstam Vallf. 210 (1888). Kappas till målet. Björkman (1889). Rosenius Naturst. 22 (1897). Man fick se fyra högt uppsatta män, Armfelt till häst, Stedingk i vagn samt Engeström och Lagerbielke till fots, kappas till slottet för att bringa hertigen den hugnesamma nyheten. SvH IX. 1: 86 (1908).
β) med av prep. med inledd bestämning angivande den med vilken ngn tävlar i ngt avseende; äv. med pluralt subj. i uttr. kappas med varandra (jfr α); förr äv.: strida (med ngn om ngt). Schroderus Comenius 736 (1639). Den ena käppas nu med dhen andra, att hafwa något nytt Maneer på sine Kläder. Fernander Theatr. 486 (1695). (Han) kappades .. icke med dem om väldet, utan förhöll sig opartisk. Carlstedt Her. 1: 451 (1832). I rökens rullande våder skymtade en båt, kappades med dem i .. rodd. Hallström Händ. 132 (1927). — särsk.: gå l. springa l. köra o. d. i kapp (med ngn). Livin Kyrk. 17 (1781). De hunno knappt hålla med vagnen, förrän hundarna kappandes med varandra kilade av mot kärret. Agrell Tolstoj Kar. 2: 200 (1926).
2) [jfr sv. dial. kappa skeer, springa i kapp] (†) i uttr. kappa skede, tävla i springande l. körande o. d., springa l. köra o. d. i kapp. Ullenius Ro § 280 (1730). Œdmann Bahusl. 355 (1746). — Anm. I följande språkprov förekommer uttr. substantiverat, med bet.: kappkörning. Ett så kalladt kappa skede, ifrån kyrkan om Juldagen. SkaraDomkA F V 8, nr 36 (1758).
Spoiler title
Spoiler content