KARBON karbå4n, stundom -ω4n, r.; best. -en; i best. anv. dock vanl. utan slutartikel.
Etymologi
[av t. karbon, sannol. abstraherat ur ssgr (eg. bildade till lat. carbo, kol). — Jfr KARBON-, KARBONISK]
geol. karbonsystem(et), karbonformation(en); karbonperiod(en), karbontid(en). De formationer, som man ifrågasatt möjligen skulle kunna anträffas under Skånes kritlager, nämligen Karbon med kolflötser, Perm med saltlager och Lias med kolflötser. SvGeolU Ca 6: 514 (1915). Ymer 1919, s. 282. På Cornwall fortsatte geosynklinala förhållanden att råda genom hela devon och karbon. 2NF 38: 555 (1926).
Ssg (jfr ssgrna under KARBON-): KARBON-KALKSTEN~02, äv. ~20. geol. kalksten tillhörande stenkolsformationen. Fennia XLII. 8: 9 (1921).
