KARUSSA karus4a l. 032, f. l. r.; best. -an; pl. -or (Tidström Resa 50(1756) osv.), äv. -er (G1R 26: 586(1556), 2NF 23: 1125(1916). Anm. Pl. -er kan i ex. från ä. tid äv. föras till KARUSS); förr äv. KARUSS, m. l. f. l. r.; pl. -er (jfr ovan).
Ordformer
(karus c. 1716—1762. karusz 1640. karussa 1738 osv. karrusser, pl. 1751. karuser, pl. 1556. karusser, pl. 1556—1916. karutzer (cha-), pl. c. 1600—1693. charutz- c. 1600 (: Charutze Pasteijer))
Etymologi
[sydsv. dial. karussa; liksom d. karusse (karudse), ä. d. karu(d)s, av mnt. karusse; jfr t. karausche; möjl. lån från baltoslav. språk; enl. somliga forskare ytterst av ett lat.-gr. fisknamn (jfr gr. κορακῖνος, en havsfisk, fr. corasin, ruda)]
1) (numera bl. i vissa trakter i södra Sv., starkt bygdemålsfärgat) fisken Carassius vulgaris Krög. (Cyprinus Carassius Lin.), ruda. Steckta karusser och äplar. VinkällRSthm 1556. Dybeck Runa 1845, s. 101(1693). Ruda, Karus, Cyprinus Carassius. Rothof 391(1762). Ruda: kallas i Skåne och Bohuslän Karussa. VerdS 98: 31(1901). — särsk. (†) herald. 6 försilfrade carusser eller rudor i blått fält. BtVLand 5: 164(1764). Schlegel o. Klingspor Herald. 56(1874).
2) (†) benämning på fiskarterna Ctenolabrus snillus (Labrus rupestris) Lin., stensnultra, o. Ctenolabrus (Labrus) melops Lin., skärsnultra. Lilljeborg Fisk. 1: 443(1884; från Kullen i Skåne).
