KASSUN kasɯ4n, sbst.2, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet ca-. kas- (ca-) 1859—1930. kass- 1854—1933)
Etymologi
[jfr eng. caisson; av fr. caisson, ombildning (under anslutning till caisse, kista) av ä. fr. casson, av it. cassone, stor kista, augmentativbildning till cassa, kista (se KASSA, sbst.1)]
(i fackspr.) upptill öppen, vattentät kista l. dyl. (av trä l. järn l. betong), avsedd att efter nedsänkning i vatten där möjliggöra utförande av ngt visst arbete, särsk. reparationsarbete å fartygsskrov l. murningsarbete o. d. på kajmurar, bropelare o. d.; jfr SÄNK-KISTA.Snällp. 1854, nr 116, s. 2.Rothstein Byggn. 375(1859). Ångaren befinner sig ännu i det skick — med ”kasuner” och pumpar — som den var, då ångaren lyftes. Dagen 1897, nr 143, s. 1.SvUppslB 7: 994(1931).
