KATA ka3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) kata; trol. samma ord som sv. dial. karta, flänga av bark (Uppl., Västmanl.), avskära de yttre, skrovliga delarna på näver (Uppl.), avledn. av KART, sbst.1, l. möjl. en sidoform till sv. dial. kota, kåta, tälja slarvigt o. ändamålslöst]
1) (utom skogsv. bl. i Finl., i sht förr) med avs. på växande barrträd: i syfte att öka kådavsöndringen o. frambringa för kådtäkt o. tjärbränning lämplig ved avbarka stammen från ngt över manshöjd ned till roten (med undantag av en smal, vertikal remsa). SChydenius hos Trozelius Rosensten 234 (1752). FFS 1896, nr 21, s. 5. Konsten att tillverka tjära af katad skog (har) varit känd i landet från uråldrig tid. AtlFinl. 12—13: 12 (1899). Katning (av furustammar) för tjärbränning .. torde nu helt och hållet ha upphört (i Sverge). HbSkogstekn. 748 (1922). — jfr TJÄR-KATNING.
2) skogsv. med avs. på gammal, grov ek- l. granbark som är avsedd att avskalas för att användas vid garvning: medelst bandkniv l. dyl. avlägsna de yttre, trähårda, skrovliga (o. på garvämne fattiga) delarna. Cnattingius Skogslex. (1875, 1894). Haller o. Julius 253 (1908).
Ssgr (till 1; utom skogsv. bl. i Finl., i sht förr): A: KAT-SKOG. barrskog bestående av (i regel för annat ändamål mindervärdiga) träd som katats för kådtäkt l. tjärbränning. Hannikainen (1893). LBl. 1904, nr 27, s. 3. —
B: KATNINGS-SVED. (i Finl., förr) sved åstadkommen gm bränning av träd som på grund av katning vissnat bort l. av småskog som vuxit upp på skogsområde där katskog fällts. Grotenfelt JordbrMet. 42 (1899).
