SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KASUS ka4sus, äv. (nästan bl. i bet. I) ka3sus2 (ca´sus Weste, kásuss Dalin), i bet. I r. l. m. (Hyltén-Cavallius Vär. 2: 273 (i handl. fr. 1616) osv.) äv. n. (Carlström Spinnm. Föret. 2 (1832), SvD(A) 1926, nr 84, s. 8), i bet. II n. (Sundén (1886) osv.), l. r. l. m. (Hof Skrifs. 175 (1753), Noreen VS 5: 184 (1906) osv.); i best. anv. utan slutartikel; pl. = (Stiernman Com. 2: 493 (1647) osv.). Anm. Den lat. ack.-formen casum användes i LMil. 4: 1130 (1698).
Ordformer
(förr vanl. skrivet ca-)
Etymologi
[jfr dan. o. t. kasus, eng. case, fr cas; av lat. casus, fall, bildat till cadere, falla, i bet. II ss. översättning av gr. πτῶσις. — Jfr CHANS, KADENS, KASUAL, KASUELL, KASUIST, KASUISTIK]
I. händelse, belägenhet, förhållande, fall.
1) (†) (oförmodad) händelse (se d. o. 3) l. tilldragelse; särsk. dels: enastående tilldragelse, dels: slump; jfr FALL XII 1. Månge casus kunna sigh tildraga, enkannerligen the som icke skee med berådde mode, eller af vpsåt til at försnilla H:s K. M:t och Chronan sin tull och rättigheet. Stiernman Com. 2: 493 (1647); jfr 2. Swedberg Schibb. 254 (1716). Biurman Brefst. 113 (1729). Sannt är, det fordras egna konjunkturer / Till bildning af ett sekulargenie, / Ett sammanträff af tusen elementer / Ur ödets och naturens skatt, som eljest / På tio sekler ofta icke mötas; / En sådan casus kallar man: en kasus. Fahlcrantz 2: 12 (1825, 1864). NNordenskiöld (1837) hos Berzelius Brev 11: 187.
2) jur. händelse l. handling varigenom en skada tillfogats ngn för vilken ngn annan kan tänkas bli ställd till ansvar, men som skett l. begåtts utan ondt uppsåt (”dolus”) l. ovarsamhet (”culpa”) från dennes sida o. som i regel icke föranleder straff l. skadestånd; olyckshändelse, våda; jfr FALL XII 2, KASUELL 2. NF (1884). Thyrén KommentStraffl. 165 (1906). 1NJA 1914, s. 190.
3) (numera ngt vard.) belägenhet, tillstånd, situation, predikament; jfr FALL XII 3. Hennes namn är Zara, och hennes casus med få ord: at hon (osv.). Agrell Maroco 1: 169 (1790, 1796). Att menniskan, i afseende på inre, sant språkförstånd, ännu alltid befinner sig uti Adams casus i Eden. Geijer I. 4: 333 (1838). Janson CostaN 1: 234 (1910). Jag var i samma kasus. Östergren (1929). — särsk. (enst., †) i uttr. ngt är ngns kasus, övergående i bet.: ngt är ngns förtjusning l. i ngns smak, ngn tycker om l. är svag för ngt. Mörkt hår har alltid varit min kasus. CFDahlgren 4: 56 (1830).
4) fall (se d. o. XII 4), värklig l. möjlig l. tänkt händelse l. omständighet betraktad ss. representant för l. exempel på en viss kategori av händelser l. omständigheter; tillfälle (då ngt visst inträffat l. inträffar); numera nästan bl. i sg., i sht i vissa stående uttr., ss. en allvarlig, besvärlig, kinkig, kvistig, penibel kasus. CivInstr. 44 (1618). Rudbeck Bref 1: 40 (1666). Någon Edsworen Nämdeman eller Sexman blifwer tilsagd altid at wara tilstädes, så ofta slike casus (dvs. att någon nödställd bärgsman begär förskott på tillvärkningen av tackjärn) förekomma. Bergv. 1: 490 (1696). (Kyrkoherden hade) ett kinkigt kasus, då en 99-årig man ville taga sin 21-åriga tjänstepiga till hustru. Hagström Herdam. 3: 609 (1899). 2VittAH 35: 95 (1927). — särsk.
a) (numera mindre br.) jur. rättsfall, rättegångssak; jfr KASUISTIK 5, KASUISTISK 3. Bergv. 1: 328 (1683). I äldre tider, då lagarne till och med hufvudsakligen utbildades genom nya casus. Schlyter JurAfh. 1: 229 (1836). Schück (1854). BonnierKL 2: 1085 (1923).
b) (numera knappast br.) med. om fall som äro föremål för medicinsk behandling l. undersökning, ss. fall av viss sjukdom, rättsmedicinska l. patologiska fall. (Föreliggande) Casus har någon likhet med den af ett hydrocephaliskt foster, som Rudolphi beskrifvit. Retzius BrefFlorman 84 (1830). Obduktionsprofven vid verkligt rättsmedicinska kasus. Tegnér LundUniv. 89 (1897).
II. språkv. benämning på var särskild av de (i olika språk i växlande antal föreliggande) kategorier av (i allm. gm tillägg av ändelser bildade) böjningsformer av ett nomen l. pronomen som användas för att angiva nomenets l. pronomenets förhållande till ngt annat ord (l. ngn ordgrupp) l. funktion i satsen; ofta liktydigt med: kasusform; äv. om sammanfattningen av nämnda kategorier ss. grammatisk kategori; äv. i utvidgad anv., om var särskild av de språkliga kategorier som användas för att uttrycka ords l. ordgruppers semologiska förhållande till andra ord l. ordgrupper, oberoende av huruvida detta sker medelst särskild kasusform l. på annat sätt (ss. gm småord l. gm ordens l. ordgruppernas placering); stundom i överförd anv., om vart särskilt av de semologiska förhållanden som ifrågavarande kategorier användas för att uttrycka (jfr STATUS); jfr FALL XIII, HÄNDELSE 6. Finskan har fjorton kasus, latinet sex. Böja ett substantiv genom alla kasus. Ett självständigt pronomens kasus bestämmes av dess funktion i satsen. I vilket kasus skall subjektet stå? Swedberg Schibb. 120 (1716). Nomina (i språket på Tahiti) hafva icke mer än en Casus. Fréville Söderh. 1: 269 (1776). De flesta kasus behöfdes icke för talets tydlighet, och genitiven behöll ensam en särskilt ändelse. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 24 (1801). Kasus betecknar ett visst förhållande (hänseende, relation eller ställning), som ett subst. eller adj. har till andra ord i en mening. Moberg Gr. 30 (1815). Ett Svenskt nomen kan väl stå i flera kasus, men har endast två kasualändelser för hvarje nummer (dvs. numerus). Boivie SvSpr. 120 (1834). Vid substantivet är att märka: 1) Genus, 2) Numerus, 3) Kasus och 4) Deklination. Calwagen TySpr. 10 (1874). Adjektivattributet öfverensstämmer med sitt hufvudord i genus, numerus och kasus. Törnebladh o. Lindroth 102 (1881). Det kasus, som (i latinet) företer de mest skiftande betydelserna .. nämligen ablativen. PedT 1904, s. 383. Kasus äro i svenska substantiv i regeln två, grundform och genitiv. Beckman SvSpr. 32 (1904). Kasus förekomma .. hos allt språkmaterial, som fungerar såsom biglosa. Noreen VS 5: 181 (1906). — jfr ESSIV-, OBJEKTS-, PRONOMINAL-, SUBJEKTS-KASUS m. fl.
Ssgr (till II; språkv.): KASUS-BETECKNING. formellt element som utmärker kasus; jfr -ÄNDELSE. Rydqvist SSL 1: 403 (1852). TPhilol. 2: 7 (1861).
-BÖJNING. böjning av ett ord i olika kasusformer. Widmark Casusform. 16 (1865). Språk med rikare kasusböjning (än svenskan). Danell SvSpr. 32 (1927).
-FORM; pl. -er. form som utmärker kasus. Tullberg SvSpr. 1: 35 (1836). Användandet af kasusformerna är ej i alla språk detsamma. Schiller SvSpr. 81 (1859). EHTegnér i 3SAH 6: 431 (1891).
-LÄRA, r. l. f. den del av grammatiken som behandlar ordens kasusböjning o. kasusformernas funktioner. Wadstein Kasusl. 4 (1874).
-SUFFIX. = -ÄNDELSE. Widmark Casusform. 22 (1865). Noreen VS 5: 185 (1906).
-SYNTAX. den del av syntaxen som behandlar de olika kasusformernas funktioner. Verd. 1888, s. 156. SFS 1909, nr 28, s. 13.
-SYSTEM. det system som ett ords l. (vanl.) en ordkategoris l. ett språks samtliga kasusformer representera. Suomi 1841, 4: 11. Mot medeltidens slut upplöses (i svenskan) det gamla kasussystemet. Uppl. 2: 508 (1908).
-ÄNDELSE. ändelse som utmärker kasus. Tullberg SvSpr. 1: 35 (1836). Uppl. 2: 549 (1908).
Spoiler title
Spoiler content