KATAKOMB kat1akom4b, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr ofta skrivet catacomb)
Etymologi
[jfr dan. o. t. katakombe, eng. catacomb; av fr. catacombe, av it. catacomba l. mlat. catacumba, av senlat. catacumbas, benämning på en underjordisk begravningsplats under den senare uppförda basilikan San Sebastiano vid Via Appia i Rom]
1) underjordisk begravningsplats bestående av ofta vidlyftiga, stundom i flera våningar löpande, i allm. i klippgrunden uthuggna gångar (stundom utvidgade till fyrkantiga rum) med gravnischer i väggarna; i sht användt ss. benämning på dylika av de kristna under de första årh. e. Kr. brukade underjordiska begravningsplatser i närheten av Rom; nästan bl. i pl. Catacomberna wid S. Sebastiano. SvBrIt. 1: 47(c. 1700). De till klostret (i Kiev) hörande katakomberna. Verd. 1892, s. 266. De romerska katakomberna med underjordiska gångar i flere våningar över varandra. Grimberg VärldH 5: 32(1931).
2) (i sht i vitter stil) i överförd l. bildl. anv., om ngt som i ett l. annat avseende erinrar om katakomber. Wallin Vitt. 2: 207(1808). Till en början bidrog isynnerhet Herder, att framlocka det rena epigrammet ur fornverldens katakomber. Atterbom i Phosph. 1810, s. 170. Boklådornas katakomber. Frey 1844, s. 164.Böttiger 4: 27(1861, 1869). Denna värdenas katakomb, där inteckningar, depositionsbevis och aktiebrev sovo sin sömn i murarnas hundra och åter hundra polerade stålkistor. Siwertz Sel. 2: 142(1920; om kassavalv). Dens. JoDr. 45(1928).
Ssgr (till 1; i sht i fackspr.): KATAKOMB-FORSKARE. Schück Rom 1: 135(1912). —
