KATALEPSI kat1aläpsi4 l. -lep-, äv. 01—, r. l. f.; best. -en l. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. katalepsie, eng. catalepsy, fr. catalepsie, senlat. catalepsis, mlat. catalepsia; ytterst av gr. κατάληψις, bildat till καταλαμβάνειν, gripa, fasthålla, av κατά (se KATA-) o. λαμβάνειν, gripa, taga. — Jfr KATALEPTISK, ävensom EPILEPSI]
1) med. i samband med vissa psykiska sjukdomar (ss. katatoni o. hysteri) förekommande symtomatiskt sjukdomstillstånd som utmärkes därav att den sjuke under längre l. kortare tid bibehåller en passivt bibringad, ofta mer l. mindre onaturlig ställning av kropp l. lemmar; förr äv. om andra, av ett liknande tillstånd kännetecknade sjukdomar (i sht vissa former av ”slag”). JournAnMagnet. 1: 292 (1821). Gadelius Själsl. 3: 129 (1922). Wigert PsykSj. 2: 64 (1925).
2) veter. hos djur (i sht hundar o. kattor) förekommande sjukdom som yttrar sig gm plötsligt påkommande anfall av stelhet o. orörlighet. Vennerholm o. Svensson 292 (1892).
