KATALEX kat1aläk4s, r.; best. -en; pl. -er. Anm. Förr användes stundom den gr.-lat. formen katalexis. NF(1884). Ekbohrn(1904).
Etymologi
[jfr t. katalexe, eng. catalexis, senlat. catalexis; av gr. κατάληξις, upphörande, slut, vbalsbst. till καταλήγειν, upphöra, av κατά (se KATA-) o. λήγειν, upphöra. — Jfr KATALEKTISK]
metr. i vers(rad): paus som inträder (vanl. i slutet av versen) i stället för en ur det för versen uppställda rytmiska schemat utelämnad takt l. taktdel; äv. i uttr. inre katalex, om dylik paus inuti en vers. Kræmer Metr. 1: 83(1874). Beckman SvVersl. 63(1898). Brate SvSpr. 218(1898). Wrangel Dikten 147(1912).
