KATAPULT kat1apul4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Den lat. formen catapulta förekommer i Iduna 8: 103(1820).
Etymologi
[jfr dan. o. t. katapult, eng. catapult, fr. catapulte; av lat. catapulta, av gr. καταπέλτης, bildat till κατά, mot (se KATA-), o. πάλλειν, kasta, svinga (vapen)]
1) (i fackspr.) benämning på ett slags under antiken (o. medeltiden) använda kastmaskiner; i den urspr. formen bestående av ett på en stark träställning anbragt, mycket stort armborst varmed pilar slungades mot fienden, sedermera med på olika sätt utbildad konstruktion, ofta anpassad för slungande av stenar; äv. om de väsentligt större o. företrädesvis ss. belägringsmaskiner använda ballisterna; jfr BLIDA, sbst.2,BÄNK-ARMBORST,ONAGER,SKORPION.Richardson Krigsv. 1: 39(1738). Dessa båda pjeser (dvs. ballister o. katapulter) förvexlas ofta af forntidens skriftställare, ehuru katapulterne blott användes till att slunga pilar, då ballisterne kastade tunge stenar. KrigVAT 1860, s. 191.Spak Handskjutvap. 6(1890). SvUppslB(1933).
2) (ny anv.) sjömil. o. sjöt. mekanisk anordning för utkastande (startning) av flygplan från fartyg, då däcksutrymmet icke medgiver maskinens start med enbart egen kraft (numera förekommande på större krigsfartyg samt på åtskilliga stora post- o. passagerarångare). 2NF 36: 962(1924). En kryssare (är) ej modern om den ej kan ombord medföra och medelst katapult utskjuta visst antal flygplan. VFl. 1928, s. 54.SvD(A) 1933, nr 56, s. 24.
